Swedish Alpine Ultra 2016

OBS! Soliga bilder är från omgivningarna veckan innan loppet.

Tillbaka efter min livs största fysiska utmaning. Även om jag förberett, planerat och laddat mycket så kände jag mig lite som en novis i startfältet. Jag har bara sprungit över maratondistans 2 gånger tidigare (50 km respektive 70 km), dessutom har jag läst mig till att denna banan mellan Nikkaluokta och Abisko i stort sett är det mest tekniska man kan löpa.

Ett stort stöd av familj och vänner innan loppet har dock hjälpt mycket! Hoppas att jag kan ge tillbaka en del av detta. Veckan innan var jag uppe i området med goda vänner och besteg Kebnekaise, vilket också gjorde att jag fick lite förståelse för banan och terrängen i området.

Medtävlarna var mycket trevliga och det rådde en skön stämning vid tävlingsmötet kvällen innan start. På tävlingsmorgonen kl.07.00 hängde vi på låset till frukosten och det blev en hel del gröt, ostmackor och juice. Efter det var det på med tävlingsoutfiten: Långa taights, polo-t-shirt ulltåstrumpor, pannband, klocka och ryggsäck. I ryggan låg drygt 1 kg energi i olika former (mestadels geler), säkerhetsutrustning, extrakläder och överdragsplagg. Totalt med 1 liter vatten vägde ryggan 4.5 kg.

Så till loppet: Starten, kl.08.00, blev efter ett gruppfoto ganska odramatisk, ingen ide att rusa iväg när man ska springa hela dagen och eventuellt längre. Min plan var att gå ut sakta så att musklerna skulle hålla så länge som möjligt. Jag siktade på strax under 6 min/km så länge förhållandena att springa var bra. Detta skulle dock visa sig vara ganska sällan… Uppskattningsvis 70 % av banan var väldigt stenig och blockig vilket gjorde att man fick fokusera på bra fotplaceringar och lyfta fötterna ordentligt. Jobbigt men roligt! Det började dessutom regna efter ca. 2h och det höll i sig till målgången. Så nu fick man helt enkelt springa dyngsur över hala stenar. Med andra ord tuffa förhållanden, men det gjorde ju också att det blev mer spännande och utmanande. Det var dock ovanligt korta och få snöpassager men i gengäld gjorde nederbörden att det under andra halvan av loppet blev flera vad över strömmande jokkar och vattensamlingar samt springande i gyttja. Med ojämna mellanrum dök det upp spångar att springa på vilket var en skön avslappning! Några gånger under loppet blev det rejält jobbigt men jag visste sedan tidigare att det går över så jag försökte ignorera och bara springa vidare. Och visst efter att ha tagit en gel, lite proteinbar och saltat vatten så var det helt plötsligt lättare igen. Det var dock riktigt tufft och vid något tillfälle kände jag för att sluta med löpning och jag blev rejält trött på att vara i fjällen, fast nu sitter jag med familjen uppe i stöten och njuter och längtar efter att springa i omgivningarna imorgon . I startfältet kom jag ut någonstans i mitten av gruppen men jag höll mitt tempo och passerade så småningom ganska många, dock med farhågan att de antagligen kommer ikapp snart igen. Efter att har sprungit ca. 4mil låg jag så helt plötsligt fyra! OJ, kan detta verkligen funka, det borde betyda att jag klarar topp 10 vilket hade varit fantastiskt. Sedan stannade jag och tog vatten vid den första jokken på ett bra tag, och när jag var klar kom helt plötsligt 4 löpare ikapp… Då kände jag helt klart att jag skulle tappa placeringar. Men icke, jag lyckades sakta närma mig tredjeplatsen. I mitten av loppet passerar man den högsta punkten Tjäkjapasset och det var definitivt det viktigaste etappmålet, även om det var låååångt kvar och jag hade blivit förtäljd att det var jobbig löpning även efter så kände jag att det skulle gå vägen och att det värsta trots allt låg bakom mig. Strax efter passet lyckades jag komma upp i tredjeplats och det var sista gången jag såg en löpare innan mål. Nu blev det ca. 6h löpning ensamt i det kalla regnet på kalfjället och ner i skogen. Ibland stötte jag dock på vandrare och en del hejade på, vilket absolut gav en del energi. Framåt kvällen kom jag in i skogen som skyddade mot den isande vinden vilket var mycket skönt men nu krävdes det mycket vilja att driva kroppen. Jag kände att jag blev stel snabbt om jag stannade och gick så jag sprang nästan hela loppet oavbrutet men jag drog ner på tempot mot slutet. Sista milen kändes som en evighet, varje km var som en mil även om jag försökte peppra med positiva tankar och låtsas att det bara var den vanliga morgonrundan. Men helt plötsligt, 2 km tidigare än jag trodde (jag råkade stänga av GPS-klockan :/) så jag elledningarna över järnvägen i Abisko och det var så sjuuuukt skönt. Jag lyckades otroligt nog ta mig i mål som trea och jag fick ett fantastiskt mottagande av Roland och andra som hjälpte till samt snabbare löpare och vänner till andra löpare och inte minst satt Magnus och Firoz som där och väntade. När jag strax efter ringde hem och förklarade hur det gått för Maria, Mira, Loke och Mamma (som var hemma hos oss då de var oroliga för mig) så kändes det helt fantastiskt! Tack alla, vilken värme! Jag vet att det kanske var ganska knäppt att göra detta och dagen efter kunde jag knappt gå och det var emotionellt för tufft att ens tänka tillbaka på loppet. Jag vill också ge en stor eloge till alla andra löpare som genomfört denna bedrift. Vissa som kom några timmar senare blev låsta av en fors som ökat i vattenstånd och därmed stående i flera timmar, väntandes på att regnet skulle avta så att de kunde ta sig över.