Om oss

Här kommer löparnas berättelser kring loppet att publiceras.

 

Nu har 7:e upplagen av Swedish Alpine Ultra® genomförts. 38 kom till start. 35 kom i mål. 3 fick bryta men de tog sig ändå till Abisko. Årets upplag var verkligen tufft, liksom förra året, med mycket regn och därmed mycket vatten utmed leden. Dock var det sol under lördagen och söndagen.

Här kommer länkar till löparnas berättelser om hur de upplevde loppet

 

Anna Carlssons berättelse:

http://fromabiskowithlove.blogspot.se/2017/07/swedish-alpine-ultra-story.html

 

Jakob Bökmans berättelse:

http://www.funbeat.se/blogs/show.aspx?BlogPostingID=174934

 

Jonathan Askesjös berättelse:

http://idetfria.se/2017/july/dag-440-442-swedish-alpine-ultra-2.html

 

Sten Orsvärns berättelse

 

En inåtvänd upptäcktsfärd längs Kungsleden

August 18, 2017StenLivet

Ända sedan jag upptäckte Swedish Alpine Ultra har det loppet varit en av årets absoluta höjdpunkter. Tack vare SAU har jag dessutom upptäckt vår fantastiska fjällvärld. Jag har i vart fall fått lite hjälp att göra fjällvärlden till en mer aktiv del av mitt medvetande. De senaste åren har jag passat på att ta några dagars extra semester i anslutning till loppet för att uppleva natur och stillhet tillsammans med familjen. Helt underbart att kunna kombinera en sådan här tävling och den inre resa den innebär med en familjesemester.

I år fick jag med mig Åsa och Magda på några dagars extra semester efter loppet. Vi tog en kortare vandring till Abiskojaurestugan, nattade över där och vandrade tillbaka till Abisko nästa dag. Så åkte vi över till Lofoten för att överväldigas av djur och natur.

IMG_3640

Men innan resan till Lofoten fick jag än en gång möjligheten att utforska mitt inre under en ca 107 km lång löptur från Nikkaluokta till Abisko. Eftersom jag redan sprungit loppet tre gånger tidigare och dessutom på ganska bra tid och ännu bättre placeringar, var jag sugen på att testa något nytt. En ny utmaning för att lära mig lite mer om mig själv, min kropp och mina begränsningar. Jag bestämde mig för att springa loppet helt utan extra energiintag under loppet. Jag har sprungit massor av träningspass på drygt fyra timmar helt utan energi och jag vet att det brukar bli rejält jobbigt den sista timmen. Men å andra sidan visste jag inte hur det känns efter sex timmar. Dessutom får jag nästan alltid en rejäl svacka efter ca fyra timmars löpning, även på tävling där jag proppar i mig snabba kolhydrater hela tiden. Oavsett hur mycket kolhydrater du laddar med och sedan stoppar i dig under loppet så vet vi att du måste lita till en stor andel fettförbränning när du springer 107 km i ett sträck. Så är det bara. Frågan var snarast: Vad händer när du tvingas springa en rejält lång tid utan tillgång till kolhydrater? Vad händer när du måste lita fullt ut på fettförbränningen?

Vad är grejen med ultralöpning, mat och salt?

Jag tycker många ultralöpare lägger ett närmast orimligt stort fokus på mat, samtidigt som det är jättevanligt att samma personer får problem med magen under loppen. Det ska trixas med diverse mer eller mindre fettbemängda maträtter; mat som måste tuggas länge och noga för att alls komma ut tarmen genom den trånga magmunnen; mat som kräver ökat blodflöde till matsmältningssystemet när samtidigt benmusklerna skriker efter mer syre. Inte konstigt att magen krånglar. Ge den något lättsmält! Ge magen socker! Tycker jag.

En annan vanligt förekommande fix idé bland ultralöpare är saltet. Man oroar sig för saltbrist, vilket iofs är förståeligt. Vi svettas ju och då försvinner inte bara vätska utan även salt. Sen vet vi ju att musklerna fungerar illa med saltbrist. När musklerna börjar fungera dålgt kan man få kramp. Det är ju inte helt ovanligt med kramp vid långa ansträngningar, så det ligger nära tillhands att skylla på saltbrist. Men i studier där man tagit prover på maratonlöpare som uppsökt sjukvårdstältet med krampsymptom så har man inte noterat någon förhöjd frekvens av saltbrist. Det vanliga skälet till kramp är helt enkelt otillräcklig träning i förhållande tll den prestation man försöker leverera. Men det förekommer onekligen att löpare drabbas av saltbrist i samband med långvarig ansträngning.  Den vanliga orsaken till detta är dock vattenförgiftning. Löparen har i sin iver att hålla vätskebalansen druckit alldeles för mycket och därmed åstadkommit en utspädning av cellplasman vilket orsakat en nersatt salthalt. Väljer man sportdryck och gel med electrolyter så får man i sig en liten dos salt den vägen. Ser man sedan till att inte dricka orimligt mycket så riskerar de allra flesta av oss inte att drabbas av saltbrist. Så lyder i vart fall min högst personliga tes. Såvitt jag vet har det fungerat utmärkt för mig i alla år även på riktigt långa distanser. Jag har aldrig tagit något särskilt salttillskott under tävling, utöver då electrolytisk sportdryck+gel och emellanåt en enstaka handfull chips. Jag vet att det finns folk därute som inte delar min erfarenhet. Jag vet att det finns så kallade “salt leakers”, folk som helt enkelt tappar en större andel salt genom svettning än vad vi andra gör. Visst – det kan vara motiverat att testa om salttillskott kan förbättra din prestation om du har stora problem med kramper trots att du är tränad för uppgiften och trots att du hållit vätskeintaget på en rimlig nivå. Men testa då med salttillskott även under träning! Kontrollera att din mage faktiskt klarar av dina salttabletter även då du tar i ordentligt! Kontrollera att saltet verkligen hjälper mot dina problem! För tro mig, det finns ingen naturlag som säger att du måste äta salttillskott för att klara av en tämligen kort ansträning över 10-15 timmar.

Utöver att jag var uppriktigt nyfiken på att hur pass väl jag skulle kunna prestera utan att äta eller dricka annat än rent fjällvatten, så ville jag bevisa att det faktiskt går att prestera ganska bra utan att trycka i sig en massa mat, sportdryck, gel och tabletter. Jag vill testa om det skulle gå bra att springa 107 km utan att ens slicka i sig lite extra salt.

Men jag tänkte i alla fall unna mig en skaplig frukost innan starten i Nikkaluokta, tryggt förvissad om att jag skulle hinna bränna bort all den energin och mer därtill långt innan målgång i Abisko.

Starten – vissa tävlar, andra testar, alla har vi kul på vårt eget vis, men tillsammans

Som traditionen bjuder samlades startfältet för gruppfoto vid portalen, strax före start. Sen var det dags och Roland skickade iväg oss. Min vana trogen startade jag ganska långt fram. Inte för att jag tänkte springa fort, men eftersom jag av princip inte vill springa längre än absolut nödvändigt. Sån är jag. Lite lat.

Bröderna Johansson tog omgående täten och jag gjorde ingen ansats att hålla deras tempo där de fladdrade iväg uppför leden mot Kebnekaise. Jag tog det lugnt, men jag låg ändå ganska långt fram i fältet. Som vanligt. Jag har svårt att springa riktigt långsamt redan från första kilometern. Jag vill gärna bli lite uppvärmd först. Så även denna gång. Dessutom är det faktiskt riktigt lyxigt lättlöpt under de första 7 kilometrarna. Så lika bra att passa på innan det blir stenigt och allmänt besvärligt. Sen tyckte jag det var lite kul att sätta myror i huvudet på de löpare som visste att jag ju skulle springa utan energi och ta det rejält lugnt från början. Alltid roligt att skoja lite med folk.

Men det var det där med det inre samtalet. Jag fick säga åt mig själv på skarpen att inte springa för fort. Ta det lugnt! Vädret såg ganska bra ut, men prognosen visade på relativt låga temperaturer. Eftersom jag skulle springa ganska långsamt valde jag att starta ovanligt varmt klädd.. Men med extra kläder på så blir man varmare och då svettas man mer. I alla fall om man springer fort. Jag var lite orolig för det där med saltet och ville inte svettas onödigt mycket. Så jag måste tvinga mig själv att ta det lite lugnare. Inte springa för fort. Du gör av med allt muskelglykogen alldeles för tidigt! Du svettas för mycket och kommer behöva dricka mer vatten! Du riskerar saltbrist! Inga såna dumheter!

Lite sällskap innan Keb!

Jag sprang en stund tillsammans med Andreas Tengelin. Han borde segla ifrån mig. Så jag sprang väl för fort då. Lite svårt att bara sänka tempot när man springer och småpratar. Jag tog en lite gångpaus i en backe och släppte iväg Andreas. Efter ett tag passerades jag av en tjej också. Bra fart på de benen. Tålamod och inre samtal nu, Sten! Vi är inte ens uppe vid Kebnekaise fjällstation än. Det är en lång resa kvar till Abisko och du har massor av lagrat glykogen kvar i kroppen. Det känns bra nu, men det kommer jobbigare tider snart nog! Minns bara hur trött du blev förra året då du just passerat fjällstationen! Det är ett jobbigt parti där.

IMG_3463 (2)

Så jag malde på i ett lägre tempo. Jag passerade Andreas som stod och fyllde flaskan i en jock. Ja, ja, han kommer snart ikapp mig igen. Så ser jag tjejen framför mig igen. Vad är detta? Jag springer ju inte snabbt, så varför kommer jag ikapp folk som sprungit om mig? Inte tusan kan de vara trötta redan? Nej, det kan de inte vara, Sten. Men de kanske också insett att de startat lite onödigt fort och försöker anpassa tempot för vad som komma skall? Spelar ärligt talat ingen roll vad det beror på. Du springer ditt eget lopp och så får du se var det slutar. Men det är ju lite kul att vara framme och ha häng på tredjeplatsen i loppet, trots att jag springer utan energi! Jovisst, men du har ju inte ens sprungit två mil än – det behövs ingen extra energi för det! Ditt lopp och din utmaning börjar först om någon timme eller så! När vi närmar oss Kebnekaise fjällstation kommer jag ikapp tjejen. En ny bekantskap för mig, Anna Carlsson, men jag är helt säker på att jag kommer se hennes namn högt upp i resultatlistorna framöver. Anna berättade att hon bor i Abisko. Ja, det märktes att hon har god vana vid terrängen. Efter fjällstationen börjar markerna bli rejält blöta. Vi måste korsa en hel del strömmande vatten, jokkar. Hoppa på stenar ibland, vada iblan, både och alltsom oftast. Jag är inte en oäven stiglöpare. Jag behärskar besvärliga underlag och har inget direkt emot vare sig stenar, rötter, lera eller väta. Men jag kände mig som en riktigt amatörmässig asfaltslöpare varje gång vi passerade en jokk. Det spelade ingen roll om det var ett litet grunt dike eller en bredare frejdigt strömmande jokk. Anna passerade med oförändrad hastighet rakt igenom. Utan tvekan. Utan att halka eller trampa snett. Utan att ens verka notera svårigheten. Själv passerade jag raskt. Men jag måste se mig för lite extra. Ta det lite extra försiktigt. Fokusera ordentligt och springa på ordentligt för att inte hamna på efterkälken. Det är en himla massa jokkar som ska passeras innan målet i Abisko. Kan jag lära mig att hantera dem lika smidigt som Anna så kan jag spara massor av energi. Det blir minuter som läggs till minuter. Jag måste hitta ett bra sätt att träna jokkpassager på hemmaplan! Till nästa år. Eller nästa därefter, kanske! När det är dags att springa snabbt igen.

IMG_3464

Singi och vidare mot Sälka – var tog orken vägen?

Vi passerar Singi och fortsatte mot Sälka. Den här delen av leden är jag inte förtjust i. Det är ganska platt. Det är nog egentligen ganska lättlöpt. Men jag är alltid trött här. Den här gången likaså. Jag räknar ner kilometrarna till Sälka. Jag känner mig en aning hungrig ett litet tag. Tackar nej när Anna erbjuder mig att få lite av hennes mat. Jag har ju med mig lite egen nödproviant. Men jag har ingen som helst fundering på att ge upp mitt test. Anna pratar om att hon är trött och att hon vill försöka hänga med i mitt tempo så länge som möjligt. Själv vet jag att jag alltid får en rejäl svacka kring Sälka. För att inte tala om hur långsamt det brukar gå sista biten upp mot Tjäktjapasset.

IMG_3468

Men OK, om Anna också är trött så kanske vi kommer ha sällskap ett tag till. Tänker jag. Men så märker jag hur Anna helt enkelt springer ifrån mig. Dvs. hon springer förbi mig och sen ökar avståndet. Jag kan inte, vill inte, vägrar, följa med i hennes tempo. Egentligen är det nog inte Anna som ökar tempot. Det är jag som sänker tempot. Jag är ordentligt trött. Det finns igen energi kvar i kroppen. Så känns det. Jag har inte särskilt ont någonstans. Jag är inte hungrig. Men jag är trött och stum i benen. Och det är långt kvar. Jag ser hur Anna tar en längre gångpaus, men trots att jag fortsätter springa så kommer jag inte ikapp henne. Jag varvar löpning med gång och bryr mig inte om att kilometertiderna är deprimerande höga.

IMG_3469

Jag ligger ändå fortfarande på fjärde plats totalt och jag rör mig fortfarande framåt trots att jag inte ätit något och trots att jag bara dricker sparsamt med vatten. Gott och kall fjällvatten. Benen och musklerna känns ovanligt stela faktiskt. Det känns ovanligt jobbigt att böja sig ner för att fylla flaskan. Förmodligen en fullt naturlig konsekvens av de låga energinivåerna. För att inte riskera saltbrist genom vattenförgiftning är jag ganska restriktiv även med vattnet. Jag dricker nog bara ungefär hälften som mycket som normalt. Så det spelar ju inte så stor roll att det är jobbigt att fylla flaskan! Jag fyller den ju inte så ofta i alla fall!

Upp mot Tjäktja!

IMG_3470

Jag passerar Sälka och efter en halv evighet (det tarlång tid när man rör sig riktigt långsamt) kommer jag in i stigningen upp mot Tjäktjapasset. Fortfarande har ingen kommit ikapp bakifrån! Vad sysslar Andreas och de andra med? Vänder mig om och kikar lite bakåt, men ser ingen löpare. Klättrar, skråar över snö, kämpar mig upp mot toppen. Hör något som låter som steg bakom mig. Vänder mig om. Nej, inte Andreas. Men en annan löpare som passerar i god fart, trots att vi fortfarande är inne backen. Vi byter ett par ord i farten.

IMG_3471

Jag kommer upp vid raststugan på banans högsta punkt och ser hur Jakob, som så småningom slutar på fjärde plats, försvinner ner för vinterleden bort nerför passet. Där kan man snacka om fartskillnad! Jag känner mig lite matt och stum i benen. Men nu bär det utför. Jag vet att det ligger ett snabbare parti framför mig. Det har tagit mig sju timmar att komma hit upp. Halvvägs. Hemvägen brukar gå lite snabbare för mig. Men för tillfället har jag svårt att tro på en sådan scenförändring. Om jag skulle stoppa i mig ett par gel och en värktablett – ja, då skulle det nog gå undan! Men nu ska jag mala på utan att stoppa i mig annat än lite mer kallt fjällvatten. Alla tempoförändringar måste komma inifrån mig själv. Jag räknar på kilometertider och inser med viss oro att jag helt enkelt måste öka takten om jag ska hinna i mål innan midnatt. De säljer god öl i receptionen till Abisko turiststation. Dvs vid målet. Den ölen vill jag hemskt gärna ha! Jag har dessutom lovat Kenneth att jag ska köpa en öl åt honom så han kan svalka strupen efter målgång. Men de stänger ”baren” vid midnatt. Om jag inte missminner mig helt. Så jag bara måste i mål innan midnatt. Men då har jag bara nio timmar på mig! Jag kan inte fortsätta i det lusiga tempo jag haft sedan Sälka! I så fall hinner jag inte.

Full fart mot baren!

Så jag tar sats och springer utför backen, surfar, hoppar, glider i den slaskiga snön. Det brukar gå ganska fort här, men första kilometern går lusigt. Nästa går något snabbare, men fortfarande alldeles för långsamt. Men så börjar det släppa en aning. Det går lite snabbare igen faktiskt. Det är ju utförsbacke och jag lyckas hålla igång ben och andning. Det kommer man långt med. Det är fortarande apjobbigt att springa. Benen är stumma. Jag vill helst av allt bara gå lugnt och stilla. Det vore helt godkänt att gå resten av sträckan. Jag har inte ätit något. Jag har slut på energi helt enkelt. Inget att skämmas över att jag inte klarar av att springa. Men jag kan inte tillåta mig att gå. Inte om jag ska hinna till Abisko innan baren stänger. Så jag springer på. Mot Alesjaure! Jag passar på att snubbla och ramla framstupa i leran ett par gånger. Smart att ta de obligatoriska fallen nu. Det är mjukt att landa i lera. Man blir iofs lite geggig i ansiktet, men inte alls lika blodig som man kan bli om man ramlar på de flesta, betydligt mer steniga, partier av banan.

Jag passeras av ytterligare en löpare strax innan Alesjaure. Men det spelar ju ingen roll. Det är väntat. Nu är det bara 35 kilometer kvar och jag har skaffat mig lite marginal för att hinna i mål före midnatt. Återstår en lång och lerig, gyttjig, löpning längs Alesjauresjön, innan det är dags för den utmanande skrålöpningen bort mot Keironbacken.  Sen är man strax framme vid Abiskojaure och därefter är det bannemig bara slutspurten kvar!

IMG_3473

Det är ovanligt mycket aktivitet vid Alesjauresjön idag. Det är renmärkning på gång. Samerna driver in sina renar i ett stort hägn, skiljer ut och märker kalvarna och låter dem sedan återförenas med sin mammor. Jag tar chansen att gå lite extra lång stund samtidigt som jag tittar på skådespelet, aktiviteten. Men jag är trött och vill i mål.. Jag vill i mål innan baren stänger. Så bara att bita ihop och springa. Eller försöka springa i alla fall. Låtsas att jag stoppar i mig en gel och kvickar till innan skrålöpningen. Jag kvicknar inte till. Men jag rör mig hela tiden framåt. Jag har koll på tiden. Konstaterar att nu går nog snart bröderna Johansson i mål. Det har varit bra förutsättningar idag. Bra väder. Lagom temperatur. Inte så farligt mycket vind. Relativt optimalt underlag. Inte helt snöfritt, men inte heller de larvigt besvärliga snömassor vi hade att tampas med under 2015 då Jonas satte banrekord. Så jag gissar att det kan bli ett nytt banrekord idag. Inte osannolikt. Så länge bröderna inte får oväntade problem.

Hemgång

Så snart jag är framme vid Abiskojaure kommer jag säkert få upp tempot igen! Då är det ju hemväg och dessutom ganska lättlöpt. Det spelar ingen roll hur trött jag än är, när jag ser slutet på loppet brukar det gå bra att få fram oväntade reservkrafter, så det ska nog gå undan den här sistan biten! Eller? Nej, just det. Jag har helt klart slut på energi nu. Benen är inte bara stumma och trötta. De har i praktikten slutat fungera. Jag börjar gå ännu mer än tidigare. Jag har tid. Så länge jag inte stannar kommer jag hinna i mål före midnatt. MEN!!! Hörru grabben! Det kan vara bra med lite marginal till midnatt så duinte behöver rusa till baren det första du gör!!! OK, ok, ok. Jag ska ordnar det. Jag ska inte gå aplångsamt. Bara ta det lite lagom kontrollerat och hålla koll på kilomtertiderna. Fram tills nu har jag sprungit, bitvis väldigt långsamt förvisso, men jag har sprungit och tagit en del gångpauser. Nu vänder jag på kuttingen. Nu blir det gång med springpauser. Hittills har jag sprungit på precis alla spänger. Det är väldigt utmanande terräng att springa i under SAU. Så när man kommer till en spång känns det alltid som en belöng. På spänger går det att springa avslappnat och fort. Så jag springer på alla spänger av princip. Man måste utnyttja de möjligheter som bjuds. Nu den sista milen springer jag bara när det är spång. Jag går resten. Men så snart det är spång måste jag springa. Det är en regel jag har satt upp och jag följer alltid mina regler. Satan vad mycket spång det är! Alla förbannade spänger där jag måste springa! Blä! Jag springer löjligt långsamt, men tack vare alla spänger så håller jag ändå kilometertiderna under 12 minuter. Till och med under 11 minuter.

Med ett par kilometer kvar träffar jag Magda som joggat ut för att möta mig. Trevligt med lite sällskap den sista biten. Kul att Magda är positiv och på gott humör trots att hon och Åsa fått vänta så ovanligt länge på mig. Jag går i mål.

IMG_3477

Med betoning på går. Tiden 15:16 och åttonde plats är fullt godkänt. Inte alls i nivå med vad jag brukar prestera, men faktiskt ungefär som jag förväntat mig. Inte lika bra som jag hoppades på ett tag där under loppet. Inte lika katastrofalt illa som jag oroade mig för i mina pessimistiska stunder inför loppet. Utan ganska precis som jag räknar med.

Jag äter chips. Andreas bjuder mig på en riktigt god öl. Jag får klart för mig varför Andreas inte sprungit förbi mig, men ändå tagit sig till målet. När jag hade det rejält jobbigt efter Sälka och Andreas var på väg ikapp mig, lyckades han falla så olyckligt att hähaxeln hoppade ur led. Andreas fick åka helikopter till Gällivare och därefter taxi från sjukhuset till Abisko. Betalt av landstinget. Sveriges skattesystem levererar. Jag fick varken åka helikopter eller taxi, men jag fick en bra och spännande resa. Så jag är nöjd. Glad och lättad att det trots allt gick bra för Andreas.

Analys – eller snillet spekulerar…

Hur gick det energin egentligen? Den första rejäla svackan kom några kilometer före Sälka, någonstans efter ca 4.5-5 timmar löpning. Varför blev det en så kraftig svacka just där? Ja, nu blir det ju mest gissningar. Men låt mig gissa och spekulera lite så får vi se var det landar! Om jag antar att jag gör av med ca 600 kcal/h vid den här typen av medellugn löpning, så har jag gjort av med ca 3000 kcal efter 5 timmar. Låt oss förmoda att jag har ett glykogenlager på ca 300g=1200 kcal.  Frukosten motsvarade kanske 600 kcal. Så vi landar på ett lager på 1800 kcal sammanlagt. Det räcker ju inte på långa vägar. Jag har såklart bränt fett. Men även om jag är relativt vältränade och inte särskilt fet, så har jag ändå rejäla fettlager på kroppen. Tillräckligt för många dagars arbete.

Det är ju jobbigare att gå på ren fettförbränning än på glykogen/kolhydrater. Det kräver även mer syre, så man bli flåsigare tidigare. Men givet mina beräkningar borde ju glykogendepåerna ha tagit slut tidigare, eller? Förklaringen ligger dels i att jag bränner en viss andel fett redan från start. Dvs. jag går inte renodlat på glykogen från början trots att depåerna är välfyllda. Det är tack vare att jag ändå lyckades dämpa min entusiasm en smula och hålla ner intensiteten en del från start. En annan aspekt som jag misstänker är väldigt viktig i sammanhanget är hur fettdepåerna är fördelade. Vi har dels underhudsfett och viskeralt ”bukfett”, dvs fett som ligger som en härlig mullig stötdämpning kring organen. Dessutom har vi fett insprängt i musklerna. Intramuskulärt fett. Muskelfett. I.o.m. att muskelfettet ligger insprängt i musklerna så är det rimligt att anta att det fettet är lite lättare att använda som bränsle för musklerna än det övriga fettet som först måste ”smältas ner” och därefter transporteras som fettsyror med blodet ut till de arbetande musklerna. Det sägs i alla fall att det är på det viset, även om jag inte sett några studier som jämför muskelfett med övrigt fett ur det perspektivet. Det låter åtminstone ganska rimligt. Jag har bål studier eller liknande. Jag har dock sett vissa påståenden om att man typiskt kan ha upp till ca 400 gram muskelfett. Oavsett om siffran är statistiskt korrekt så måste det rimligen vara en ganska rejäl variation från en person till en annan. Men låt oss anta att jag lyckats lagra 300 gram muskelfett och vidare att hälften av den mängden, 150 gram, lagras i ben- och sätesmusklerna, som ju är de muskler som primärt arbetar under långlöpning (ja, jag vet, övriga muskler, såsom bål och armar, arbetar också en hel del, men benen arbetar ändock mest). 150 gram muskelfett ger ytterligare 1050 kcal. 1800+1050=2850 kcal, dvs i runda slängar de 3000 kcal som förbrukats innan det helt plötsligt började bli riktigt jobbigt att springa Att jag sedan ändå lyckades öka farten igen på andra sidan Tjäktjapasset beror förmodligen till stor del på att det faktiskt bär utför där. Det blir helt enkelt lättare att springa. Det skulle även kunna vara så att kroppen tar lite tid på sig att få full gång på smältverket och utvinningen av övrigt kroppsfett för vidare transport till musklerna i form av fettsyror. Dvs. när det lättutnyttjade muskelfettet slutligen sinar, så ökar koncentrationen av fettsyror i blodet stegvis under någon timme eller så, innan nivån stabiliseras vid kontinuerligt arbete. Det här vore ju jättespännande att se studier på. Gissningsvis går det att hitta en del, men samtidigt är det nog inte helt enkelt att göra sådana studier på människor. Det är inte alla som är sugna på att sitta på en motionscykel eller liknande under de 6-8 timmar som minst skulle krävas. Men om någon har en referens så dela den gärna med mig!

Att musklerna mer eller mindre helt ledsnade efter nästan 10 timmars arbete med enbart trögutvunnet kroppsfett som bränsle, det beror förmodligen helt enkelt på dålig träning. Om vi tror på min teori avseende muskelfettet, så kan vi konstatera att det kan vara ganska svårt att tvinga fram en effektiv träning i att använda övrigt kroppsfett. Det krävs ju träningspass på över fem timmar, utan tillförsel av energi. Jag har bara gjort ett enda sådant pass i år innan SAU. När man ägnat sig åt 8-9 timmar kontinuerligt arbete av en typ som man aldrig tidigare tränat, så är det bara helt normalt att bli trött. Det är bara att förvänta sig.

Jag har ganska många frågor om ”hur det kändes” osv. Det kändes faktiskt riktigt bra. Om vi bortser från att benen tog helt slut och ytterst ogärna ville göra ta löpsteg på slutet, så mådde jag utmärkt. Jag blev inte yr i huvudet eller fick några andra symptom på energibrist i hjärnan. Där funkade allt utmärkt. Jag hade i princip inga kramkänningar eller andra symptom på vare sig salt- eller vätskebrist. Eftersom jag avstod salt så var jag ju även ganska försiktig med vattenintaget. Jag räknade inte så noga, men uppskattningsvis drack jag ungefär en flaska (6 dl) vatten per två löptimar. Dvs. totalt fyllde jag förmodligen min flaska 6 gånger och drack i runda slängar 4 liter vatten under loppet. Hade loppet gått över dubbla sträckan så gissar jag att det straffat sig med det snåla vätskeintaget i form av minskad blodvolym, men nu gick det bra. Jag hade inga problem med illamående eller blodtrycksfall vare sig under eller efter loppet.

Sensmoral, utan moral, utan eftertanke, dåligt minne?

Vill jag göra om det här? Javisst! Självklart! Jag ska givetvis springa Swedish Alpine Ultra igen! Ska jag göra det utan energi? Njae, det känns faktiskt ganska onödigt. Inget alls att stå efter. Vet inte riktigt vad jag skulle bevisa med den saken… Så kände jag i alla fall efter målgång. Det här behöver jag inte göra om!

Men, nu får jag ändå erkänna att jag känner mig lite sugen. Med lite mer specifik träning (det gäller att hitta på och genomföra träningspass där jag tvingar kroppen att utnyttja kroppsfettet) och bättre disciplin (lägre tempo) från början, så borde det gå att pressa tiden med ett par timmar. Det borde gå. Så det vore ju kul att testa. En liten utmaning av teorierna om inte annat. Vi får se. Kanske det blir ett nytt test 2018.

Det här blev en lite annorlunda race report. Det var ett himla fokus på mig själv och min kropp och inte så mycket om de fantastiska omgivningarna, medtävlande och supporters. Jag har nämnt några ur vår underbara SAU-familj, men samtliga ni med och runt loppet, Mikael, Jonas, Tobias, Daniel, Jonathan, Roland, Ingemar och Tua, de härliga mini-supportrarna Liv och Dag, Åsa, Magda, Henrik, Kenneth, Andreas, Anna, hundarna, Max med springfikat, renarna och lämmeln, Lars och Petra som inte ens var med i år, men som ändå fixat fina finishertröjor åt oss, och hela gänget som jag inte kommer ihåg vad ni heter, men som jag helt säkert kommer träffa snart nog igen. Alla är med och bidrar till den underbara helhet som man upplever med Swedish Alpine Ultra.