Nu är andra upplagan av Swedish Alpine Ultra genomförd. I jämförelse med förra årets upplaga blev denna verkligen ett stort äventyr. Man ska inte lita på väderprognoser. Följde den norska väderprognosen tio dagar innan start. Det var allt från sol, växlande molnighet, regn, mycket regn och kallt. På fredagen visade SMHI att det skulle var en klass 1 varning angående mycket regn, denna gällde från fredag kl 04.00 till lördag 04.00. Sista prognosen på fredagskvällen var att det skulle regna lördag morgon, timmen vid starten 09.00 skulle det komma ca 5 mm. Följde man sedan prognoserna vid de olika fjällstugorna skulle det även regna ca 5 mm vid Kebnekaise och Singi. Därefter skulle det utmed leden komma ungefär 1-2 mm per timme fram till målet i Abisko. Nu blev det inte så. Det hade regnat mycket under natten. Enligt löparna så var det mycket vatten på leden dels mot Kebnekaise och från Kebnekaise fram till Singi var det högt vattenstånd i jokkarna. Dessutom blåste det kraftig. Nu visade det sig att på grund av det myckna vattnet hade en bro mellan Singi och Sälka spolats bort av det kraftiga vattenflödet. De första löparna lyckas trotts detta vada över jokken. De löpare som kom därefter blev stoppade i Singi. Stugvärden där hade av polisen fått information att stoppa alla vandrare, då det ansågs vara för riskabelt att vada över jokken. Detta innebar att 7 löpare fick stanna där och tar sig tillbaks till Nikkaluokta.

 

Mer om detta hoppas jag att de själva kommer att beskriva om här på hemsidan. Även de som kom i mål kommer att beskriva sitt äventyr.

 

Det som nu hände kommer sannolikt att påverka nästa års Swedish Alpine Ultra. Som det var i år liksom förra året så kördes deltagarnas bagage till Abisko för att finnas där när de kom i mål. I år blev det så att 7 av deltagarna fick återvända till Nikkaluokta och där fanns inga torra kläder att ta på sig. Tak över huvudet fick man i servicerummet där man värma vatten, men någon övrig mat fanns inte.

 

Om nu liknande situation kommer att hända framöver så måste vissa resurser finnas i Nikkaluokta, såsom en stuga och att deltagarna har extrautrustning att ta till om situationen skulle uppstå. Ytterligare en bil kanske också behövs. En medhjälpare skulle också behövas.

 

Deltagarnas berättelse

Här kommer Simone Berndt och Walter Muchle berättelse. Tyvär kan inte de bilder som fanns med i deras dokument kopieras in här. Dessa bilder kommer att finnas under bildgalleriet 2012.

Swedish Alpin Ultra 2012

 

http://www.swedishalpineultra.se/contact_8.html?receipt=1

 

Vårt sökande efter ett naturultralopp med få deltagare (då vi är ”rädda” för mycket folk) och helst i Norden (för vi älskar dess natur) slutade för knappt ett halvt år sedan och vi skulle från och med då, alltså i februari, träna för Swedish Alpin Ultra. Nattåg samt boende i Nikkaluokta fixade vi ganska snart.

 

(-Träningsdagbok-egen berättelse)

 

De två sista veckorna före tävlingen gällde framförallt väderprognoserna som ändrade sig hela tiden!

 

Resan upp med SJ:s nattåg går alldeless utmärkt, blå himmel på morgonen i Boden, ankomst i Kiruna tre minuter tidigare än planerat. Organisatorn Roland hämtar oss och vidare går resan till Nikkaluokta med bilen. Himlen är molnig och det regnar lätt. Efter inflyttning i en av stugorna småpratar vi och tar en liten promenad på Kungsleden och går de första kilometrarna av det kommande loppet. Dagen efter, på fredagen, anländer så småningom de övriga elva deltagarna och vi sitter tillsammans på kvällen för briefing. Alla verkar välmotiverade och förväntansfulla. Drygt halva gänget har aldrig gått den här delen av Kungsleden eller Kungsleden över huvudtaget. Det verkar inte finnas någon skepsis när det gäller väderprognosen, att det skulle regna 70 mm det kommande dygnet. Redan nu (fredag eftermiddag) har det kommit inte helt obetydligt med vatten uppifrån och det skulle fortsätta med delvis kraftig nederbörd under hela natten. Alla hoppas naturligtvis att regnandet ska sluta någon gång de närmaste timmarna men det gör det inte…

 

Jag och Walter, min man, är beredda att starta ett äventyr på 105 km på Kungsleden från Nikkaluokta till Abisko över bl.a. ett högre pass - Tjäktja på max 24 timmar. Den 14/7 9:00 är vi klädda i ”regnkostym” och 5-6 kg ryggsäck. Himlen är full av moln, dimma och fukt. Temperaturen når knappt 12 grader.

 

Redan under de två första kilometrarna får vi blöta fötter. Skorna är alldeles slammiga men vattnet rinner ju igenom och gör dem rena igen!! Vi orkar springa i den fordrande terrängen i lägre tempo, försiktigt på grund av fallrisk! Sträckan vi gick dagen innan med Roland, som var då relativt torr och bra att gå på hade nu ändrats och det finns nu större pölar. Spångarna är delvis översvämmad men de ses ändå ännu. Så småningom ”vågar” vi bara springa på dem, annars är det i ”raskt” gångtempo vi tar oss fram. 

 

Halkar och ramlar i slammen båda två men ingen fara, vi fortsätter! Vi når Kebnekaise - Fjällstationen (19km) efter ganska precis tre timmar och fortsätter gå direkt, ingen paus här. Vi är bara lite kalla om händerna. Strax efter fjällstationen är vi uppe till höjdalen och på dess ände finns Singi-stugorna. Det blåser kraftigt frontalt och regndropparna känns som en dusch i ansiktet hela tiden. Det är svårt att hålla kroppsvärmen. Både regn och vind toppas av att vi blir tvungna att vada över små bäckar och några nästan floder. Några kilometer är vi nästan ständigt upp till anklarna i vatten och 5-6 gånger säkert upp till knäna och även låren, båda två! Vi slutar räkna hur många bäckar vi vadar över. Landskapet är en floddelta!

Jag ramlar och hamnar med hela höger sida i en ca 0,5 m djup bäck och har svårt att ta mig upp, vattnet strömmar inte sakta och musklarna är något stela för kylan! Walter dra mig ut och räddar mig! Vi säger inte många ord, bara fortsätter att gå och hålla riktning dit det ”röda korset” ibland blinkar”, Kungsleden!

 

Tre timmar och tjugo minuter efter vi hade passerat fjällstationen går vi in i Singistugan! Klockan är nu snart 16:30. Hela min kropp darrar efter 3,6 mil och 700 höjdmeter (det är det vad vår Garminklocka säger!).

 

I stugan möter vi tre av de andra löparna och några vandrare. Efter 15 minuter när vi bytt om, ätit och druckit kommer stugvärden och ger besked om att polisen har hört av sig för att en bro över en större flod hade rasat (två km innan nästa stuga - Sälka) och att de ”rekommenderar” att vi helst avstår från att gå vidare åt det hållet, norrut, då vattenståndet är mycket högt där bron fanns. Det är tveksamt om vi kan passera vattnet utan risk att hamna i livsfara. Väderprognosen säger att regnet ska tillta ännu mer åtminstone under kvällen för att sedan avta under natten. Vattenståndet kommer alltså att fortsätta stiga under de närmsta timmarna.

 

Hela vägen hit till Singi är jag ”rädd” för Tjäktjapasset med tanke på att vi snarare hade simmat än att sprungit och gått! Jag kan ju inte ”gå” upp på berg med simfötter! Vi vet båda två och även de tre andra löparna att vi inte tar den höga risken utan vi två tar den ”näst högsta” att gå samma ”väg” tillbaka! Vi gör det med tanke på att tiden går och att energin sjunker. Vi kände oss starka nog men vattenstånden där har ju sannolikt också blivit högre under de senaste 1-2 timmarna. Vattenståndet ökar ju hela tiden så länge det regnar så kraftigt som det gör när vi är i Singi. Ordet helikopter faller men det känns inte riktigt angeläget att låtas flyga ut just i det moment vi är och tar beslutet att gå tillbaka då vi mår bra!

 

Olle och Franklin följer med. Det hade de redan bestämt sig för. (Jimmy kommer att flyga senare tillsammans med en fjärde löpare. Till målet var det 7 mil till samt Tjäktjapasset. Tillbaka neråt, 3,5 mil.) Stugvärden informerar sedan Roland med satelittelefonen om den aktuella situationen.

 

Det fanns sex löpare som hade passerat Singi innan beskedet om den rasade bron hade kommit. De hade ”tur”…

 

Jag får min kroppsvärme åter efter 30 minuters uppehåll och efter knappt en timme startar vi fyra löpare tillbaka, klockan är 17:23.

 

Vi har vinden i ryggen(!), regnet slår mot ryggsäckarna och vi börjar vada igen över mindre och större floder. Deltan var på väg att bli en enda sjö! Kungsleden kan vi bara se där leden ligger något exponerat. Vi når Kebnekaise fjällstation efter tre timmar, klockan 20:30. Stationsbyggnaden är full av turister och vi äter, dricker och byter överdelarna. Olle ringer sin familj och försöker nå Roland då vi är osäkra på hur det blir med bagaget som finns i Abisko och var någonstans vi skulle kunna hålla upp respektive sova i Nikkaluokta. Jag saknar täckning på min mobiltelefon. På slutet efter c:a en timme, klockan 21:30, sticker vi två (Walter och jag) iväg i förhoppningen om att bagageproblemet löser sig tills vi har kommit fram till Nikkaluokta om 3-4 timmar. Om inte har vi några torra kläder kvar i våra ryggsäckar. För övrigt hoppas vi få tag på någon i stugbyn även om det är mitt i natten.

 

Det blåser inte längre nu, vi känner oss starka och pigga. Sträckan har förändrats otroligt jämfört med när vi gick den i förmiddags. Leden var alldeles översvämmad, spångarna är delvis eller helt försvunna. Slampassagerna är djupare och större. Efter 1,5-2 timmar blir vi ganska trötta framför allt börjar vi känna smärta, i ett knä, en i en fotled och i nacken. Vi behöver 3 timmar och 45 minuter till ”startmålet”! Ingen midnattssol men himlen verkade något ljusare och regnet hade nästan helt upphört. Klockan är 1:30 när vi knappast kan fatta att vi hamnat i en säng. Jag hade knackat på en av stugornas dörr och en av de två tjejerna som bodde där öppnade och lät oss komma in. Vi fick till och med ett eget rum!! (Bara vid sidan om: Mycket fin stuga, nybyggd där man lätt skulle kunna vara när vädret är dåligt.) Hela min kropp börjar darra (igen) så fort jag drar täcket över kroppen. Walter somnar nästan på en gång.

 

När klockan är 6:00 kliver vi upp igen för att leta efter våra tyska vänner som hade planerat att stanna i Nikkaluokta åtminstone fram tills idag, söndag 15/7, kanske längre på grund av vädret och det lilla barnet som inte varit helt pigg när vi startade. (De är från Söderhamn och med husbilen åker de och semestrar bl.a. här för att sedan fortsätta till Pajala.) De hade hyrt en stuga lite utanför ”centralbyn”. Vi får varmt te och äter frukost tillsammans. Vi ringer med Wiebkes mobiltelefon till Roland (min telefon är fortfarande utan täckning) och åker senare till Kiruna. Vi tar även Franklin med oss. Han hade gått efter oss och ankom i Nikkaluokta någon timme senare. Han hade fått lite värme i campingköket resten av natten och sedan i servicehuset när de öppnade vid 8-tiden. De lyckliga omständigheterna med våra tyska vänner, Wiebke, Mories och Jesper samt de två tjejer i stugan som vi tyvärr inte hade fått möjlighet att tacka för asylen är en berättelse för sig!

 

Vid 12 tiden mötte vi Roland som körde ner från Abisko med våra väskor. Han visste att alla löpare fanns kvar i livet och att ingen hade skadats allvarligt.

 

http://aventyrsvandra.outsideonline.se/

 

Niclas Karlsson 

Jag har väntat några dagar för att få perspektiv på loppet och det behövdes.

 

Vid starten verkade alla laddade för att utmana det svenska fjälletoch ingen verkadefundera på att avbryta redan vid starten.

Att det senare visade sig att det var både blåsigare och kallare uppe på fjället gjorde inte saken lättare.

Sen om inte det var nog så regnade det till ca 04:00 söndag morgon vilket fyllde varje grop,flyttade spänger, sköljde bort broar och inte att förglömma att den minsta lilla jokk förvandlades till strida strömmar där vadning över knähöjd i det iskalla vattnet inte var ovanlig.

Jag kan inte klandra någon annan än mig själv för att jag startade, eller att jag inte avbröt när fötterna kändes som istappar.

Ta med erfarenheterna och använd dom i fortsättningen.

Att vara två under rådande omständigheter kändes tryggt.

Att avblåsa hela loppet kanske är svårt.

Krav på utrustning skulle nog vara bra (överdragskläder kompass,förstaförband).


Mvh Niclas Karlsson

 

Micael Granberg

Här kommer min berättelse om hur jag upplevde Swedish Alpine ultra 2012.
 
 
Min historia om Swedish Alpine ultra började redan sommaren 2011 då jag och min fru mötte Roland uppe vid båtplatsen i Alesjaure. Han berättade då om tävlingen och gav en inbjudan till 2012 års lopp som jag tackade ja till.
Jag lämnade bilen på tågstationen i Kiruna och fortsatte sedan med bussen till Nikkaluokta där jag köpte sängplats i “högkvarteret” hos Roland. På fredag kväll hade Roland genomgång för oss tävlande.
 
Nikkaluokta-Kebnekaise:
På tävlingsdagens morgon så vräkte regnet ner så regn kläderna åkte på redan från start. Inte kul! Det är som att springa med en plastpåse på kroppen hur bra och effektiva de än är.
Jag började redan från start att kryssa mellan vattenpölarna i försök om att hålla skorna torra, men insåg fort att det var dömt att misslyckas. Efter 2 timmar var jag framme vid Kebnekaises fjällstation där jag ringde hem och fyllde kroppen med lite energi som bestod av energikakor och sportdryck.
 
Kebnekaise-Singi:
Redan efter en par kilometer när jag sprang in i dalgången Laddjuvaggi såg jag vilka vattenmassor som hade samlats och bildade små sjöar. Det var här jag gjorde sommarens premiär dopp då jag snubblade i riset och föll raklång i vattnet. Magplask! Kravlade mig upp och fortsatte springa med blåsten och regnet piskande i ansiktet. När jag passerade Singi kände jag mig trots allt väldigt nöjd eftersom jag höll min egen personliga tidsplan som jag satt upp för mig själv (ca 4 timmar).
 
Singi-Sälka:
Några kilometer före stugan i Sälka kom jag fram till Gaskkasjohka där bron hade spolats bort, jag rekade fram och tillbaka men bedömde att bästa övergången var där bron hade suttit från början. Jag vadade ut med vatten upp till knäna och tog sats och hoppade över den djupa delen av jokken, landade och slog i höger knä i en sten på andra sidan. När jag kom fram till Sälka stugan möttes jag av en förvånad stugvärd som undrade hur jag kommit över jokken. Där blev jag bjuden på saft och bytte om till en torr ull tröja. Pausade i stugan ca 10 min innan det var dags att ge sig av ut i regnet igen.
Har förstått i efterhand att nöd telefonen som ringde precis när jag skulle ge mig iväg var polisen som uppmanade folk att inte ge sig iväg på grund av bro ras och vattenmassor.
 
Sälka-Tjäktja:
Av allt detta visste jag ingenting om utan fortsatte småspringa fram till foten av Tjäktja passet utan några större problem. Kände mig trots allt ganska pigg i kroppen. Gick i raskt tempo upp till stugan på krönet av Tjäktja passet (1100m) och såg till min förvåning att snömängden jag hade gruvat mig för inte fanns där, endast ett snöfält på ca 500 m med hårdpackad snö som gick lätt att springa på.
 
Tjäktja-Alesjaure:
Passerade Tjäktja stugan och fortsatte ner mot Alesjaure. Efter två besvärliga vad över jokkar så kändes benen väldigt nedkylda. Efter att jag hade stått på näsan några gånger så blev jag mer försiktig i löpningen men var trots det framme i Alesjaure vid 7-tiden på kvällen (ca 10 timmars löptid). Nu började kroppen kännas sliten så jag bestämde mig för att ta en paus på 20 minuter i Alesjaure stugan, där jag värmde mig, blev bjuden på kaffe, bulla och en liten pratstund. Enligt stugvärden så hade hon aldrig under sina 9 år som stugvärd varit med om så mycket vatten. Kändes tungt att lämna stugvärmen och ge sig ut i ösregnet, men målet på att ta sig fram under 15 timmar hägrade fortfarande.
 
Alesjaure-Abisko:
Redan efter 2 km från Alesjaure så var det en mycket besvärlig övergång, oron där var hur djupt vattnet kunde vara eftersom det var så grumligt så att man inte såg botten. Här var dock vadet upp till knäna men man tappar en del tid eftersom man söker säkra övergångar. Kungsleden var nu ett enda stort vatten dike i stället för en vandringsled.
Efter många fall blev jag väldigt rädd för att ramla och slå mig ordentligt så löpningen blev nu nästan till promenad eftersom stenarna och leran var såphala. Jag kom mig ner till Abiskojaure och insåg med en klump i magen att det skulle bli besvärligt. Vattnet dånade från fjällsidorna ner till Abiskojåkka och strax innan bron vid Nissonjohka (ca 4 km från Abisko) hade jokken sökt sig nya vägar i björkskogen, tagit med sig träd, spångar och broar.
Vid den övergången hade jag strömmande vatten upp till bröstkorgen, höll mig krampaktigt i några björkgrenar för att inte spolas med. Just då kände jag mig väldigt liten trots att det var så nära mål.
Som tur var hade jag förvarat telefonen i en vattentät pack påse så att jag kunde ringa Roland och förvarna att jag var på väg in mot mål. Sluttiden blev 17 timmar 23 minuter. Vid bättre väder och utan regnkläder så borde mitt mål  att springa sträckan under 15 timmar inte vara omöjligt.
 
Sammanfattning:
Eftersom jag inte uppnådde mitt personligt uppsatta tidsmål så känner jag att jag även nästa år står på startlinjen till Swedish Alpine ultra 2013. Det jag tar med mig är att fjället kan vara ganska så nyckfullt även under sommar halvåret och härliga små bäckar kan bli farliga jokkar om man inte är försiktig. Sträckan Alesjaure- Abisko (3,5 mil) som normalt är den lättaste biten visade sig vara den besvärligaste och tog bara den 7 timmar.
Är kroppen frisk och hel så syns vi nästa sommar med förhoppning om att vädret är betydligt bättre.
 
 
MVH Micael Granberg
 
 

En sammanfattning av äventyrsdygnet kring Kebnekaise av

Johan Gustafsson.

Nikkaluokta - Singi

Jag var härligt uppladdad när vid stod vid starten och värderade huruvida jag skulle ta med och springa i jackan eller inte. Det blev så att jag tog jackan (utan den hade jag aldrig kunnat slutföra loppet skulle det visa sig). Sträckan fram till Kebnekaise fjällstation var inga problem. Blött och lerigt men det var ganska varmt i luften och ingen vind. Inga problem att springa i princip hela sträckan.

Sträckan mellan Kebnekaise och Singistugan så började det bli tuffare. Kraftig motvind, konstant regnande, långa kalla vad och nu betydligt mer vatten i kombination med att jag fortfarande sprang i shorts gjorde att jag började bli nedkyld. Kunde dock springa nästan hela sträckan. Det blev en längre paus i Singistugan för att få upp värme, byta kläder och äta.

Singi - Sälka

Efter cirka en timme och med torra och varmare kläder sprang vi iväg från Singistugan med varsel om ett krävande vad några kilometer från Sälka. Det tog bara några minuter sedan var jag genomvåt igen. Nu började vaden bli betydligt mera riskabla och det sista vadet där en bro dragits med i strömmen var nog värst. Jag är inte säker på att jag överlevt om jag ramlat vid ”fel” tillfälle. Fortsatt är det kallt, cirka 7 grader i luften och regelbundna vadningar i smältvatten som inte kan ha varit mer än några grader, konstant regnande och fortfarande kraftig motvind. Trots allt detta gick sträckan bra och det gick att springa större delen av sträckan.

Väl framme i Sälka var jag otroligt nedkyld och började fundera på att bryta, trots att kroppen i övrigt kändes bra. Men en trevlig stugvärd som bjöd på varmt kaffe, handskar och mössa åkte på så var vi redo att ta oss an nästa sträcka.

Sälka – Alesjaure

Vi beslutade att inte stanna vid Tjäktja utan ta hela sträckan till Alesjaure (25 km). Fortsatt ösregn, kraftig motvind och flera av vadningarna vad mellan knä och midjehöjd. Det började kännas som en överlevnadstävling och när jag märkte att jag inte kunde öppna plasten runt energibaren för att fingrarna var för nedkylda var vi tvungna att gå in och göra eld i vindskyddet på Tjäktjapasset. (Inte vanligt att man blir kallare och kallare när stigningen är så bra som den var upp på passet). Efter en halvtimmme sprang vi de sista 17 km till Alesjaure. Det var en riktigt svår vadning på sträckan där vi faktiskt värderade att simma i sjön istället för att vada. Men det gick bra till slut och väl framme i Alesjaure låg vi två i tävlingen. Vi hade sprungit ca 8,5 mil (många omvägar pga vadningarna) och kroppen börjar nu kännas sliten och vi var väldigt nedkylda. Regnet har öst ned hela tiden men motvinden har nu blivit medvind!

I Alesjaur blev vi i drygt två timmar för att äta men främst för att få upp värme för att klara de sista 3,5 milen. Trevligt sällskap hade jag och brorsan av de två Pajalalöpare som kom dig ca en halvtimme efter oss, tack för det!

Alesjaure – Abisko

Vi hade hittills inte stannat en enda gång under loppet förutom i stugorna. Det var alldeles för kallt och var tvungna att rörde oss hela tiden för att hålla värmen. I Alesjaure hade vi blivit varnade för ett vad ett par kilometer efter stugan och det oroade mig. Nu var kroppen helt klart mer sliten men jag kunde fortfarande springa där det gick. Vadet gick bra men efter ca 1,5 mil så hade jag så ont i foten att det inte gick att springa. Men vi hade fortfarande tid att halta in i mål och klara loppet. Vi trodde nu att vadningen skulle vara lugnt men det värsta återstod. Cirka 5 kilometer från Abisko kom den värsta vadningen hittills inne i björkskogen. Jag hängde på en björk med överkroppen och vattnet forsade över midjehöjd men jag kom precis över. Brorsan provade istället att ”balansera” på björken över forsen som gick bra tills det var en meter kvar då björken gick av. Men vi fick tag i varandra och klarade det men skärrade och medtagna. Fortfarande hade jag ingen täckning på mobilen och var nu riktigt orolig att vi skulle bli instängda mellan två forsar. När jag sedan fick täckning på mobilen och jag kunde ringa efter en helikopter (om det hade behövts) var tårarna inte långt borta. Vi haltade sista sträckan in i mål.

Nu, ca 1,5 veckor efter loppet har jag fortfarande ont i foten men det går över. Ett härligt äventyr var det men jag skulle aldrig starta igen med samma väderförutsättningar, det kunde ha gått riktigt illa. Men det skulle vara roligt att springa igen med bättre väder, men inte nästa år som det känns nu... Vi kom sist i mål men det spelar ingen roll. Jag trodde innan på en tid på ca 15 timmar men det var bara att glömma. Jag är bara glad att jag klarade det. Tack för ett bra organiserat lopp och trevliga medlöpare



Mvh Johan Gustafsson



 

Walter Muhler har sin berättelse på tyska, detta bl a för att inspiera sina tyska vänner att ställa upp nästa år.

 

Ein Ultralauf in Lappland

Juli 2012

 

Simone Berndt - Walter Mühle

 

Vorwort

 

Wieder hat Simone mal einen „Langen“ rausgesucht, einen richtig Langen, muss ich sagen.

105 km für den Oldie werden doch hoffentlich nicht zu viel werden.

 

Im Training und in der „Allgemeinen Vorbereitung“ ging es stellweise „zäh“, aber Zweifel kommen eigentlich (noch) nicht auf.

Maximal Simone machte sich, bedingt durch den Wetterbericht und die Schneelage, die letzten vierzehn Tage, etwas „verrückt“!

Wenn das Wetter unser einziges Problem sein wird, wäre ich schon froh!

 

Gut, Lappland haben wir ja angekratzt, seinerzeit mal als Kurztrip … im Herbst allerdings. Den Schluss der Strecke oder Zieleinlauf hatten wir damals schon „abgelaufen“.

Auch die Zugfahrt wird sich wiederholen, wobei da nun wirklich die Hoffnung auf ruhige Fahrt, wie damals, überwiegt, denn es sind Ferien …!

 

Logistik

 

Der Lauf an sich wird uns einiges Neues bringen, d.h. wir müssen komplett anders planen, weil es keine Verpflegungspunkte gibt und somit auch keine Möglichkeit zum Deponieren von Wechselwäsche oder –schuhen.

Da wir erst 9:00 Uhr starten kann man sich, mit realistischer Zeitplanung, auch ausrechnen, dass dann die letzten Hütten geschlossen sein werden, wenn wir auftauchen, will heißen auch genügend Essen muss mitgeführt werden.

Also haben wir uns gleich mal neue 20l-Lauf-Rucksäcke zugelegt.

und weil wir einmal beim Geld ausgeben waren, noch am letzten Tag eine wasserdichte Kamera erstanden, als der Wetterbericht sich eher in Richtung Katastrophe entwickelte – und ich war früher immer gegen fotografieren während eines Wettkampfes!

 

Trinkwasser sollte kein Problem werden im Gebirge, aber eine Trinkblase geht auf alle Fälle mit.

Da kommen sicher gegen 8-10 kg Rucksackgewicht zusammen, aber das entscheidet sich erst alles beim endgültigen Packen vor Ort!

 

Nikkaluokta - Donnerstag – Ankunft

 

Direkt ruhig konnte man die Fahrt nun nicht bezeichnen, aber wir haben immerhin etwas geschlafen und der Kaffee am Morgen war die Wiederholung der letzten Male, einfach gut!

 

In Kiruna wartete Roland, der Veranstalter, auf uns, das hatte Simone als Cheflogistiker so mit ihm vereinbart, zumal er zur gleichen Zeit etwa mit dem Flugzeug ankam.

Dann eine zügige Fahrt nach Nikkaluokta – Rentiersichtung - das Wetter hält, aber Roland macht uns nicht viel Hoffnung für Samstag.

 

Wir packen kurz aus, kochen etwas, und wollen Roland später begleiten. Er will unbedingt zu einem Lokal, wo es die besten „Ren-Burger“ geben soll!?

Nicht unser Ding, aber wir haben ja bereits gut gegessen, dass wir nur der Landschaft wegen, quasi als Streckenerkundung der ersten 6km mitgehen, denn gelaufen wären wir sonst ja auch noch 5 bis 6km, so eben 12km zügig gegangen.

 

Nass, rutschig, dass wir beschließen, die Bretterstege wo’s eben geht zu umgehen, aber die Steine werden es auch nicht leichter oder einfacher machen…!?

 

Die Berge sind stellenweise nur zu erahnen, aber man sieht massiver Schneefelder schon in unteren Lagen.

 

Simone spekuliert schon über den Sälka-Pass! Wie wird es dort werden?

Jetzt sind wir nun mal hier und müssen es irgendwie meistern!

 

Die „Anzugsordnung“ ist unser ständiges Thema.

 

Irgendwann fängt es jedenfalls an zu regnen, aber schlimmer sind die Mücken!

 

Die machen mich echt nervös. Ich beschließe mit dem Mückenkopfschutz zu laufen und so viel wie möglich von dem Autan auf die Klamotten zu verteilen, aber das wird doch der Regen wegspülen…!?

Simone will nur Mückenschutz aufsprühen bzw. hat das Ding gar nicht erst eingepackt…!

Andererseits, überlegen wir, werden die in der Höhe oberhalb der Baumgrenze, die in Lappland ja nur bei 600-800m liegt, auch weg sein.

Der Wind als Freund und Helfer sozusagen!

 

Eine Hängebrücke erinnert uns an die Wanderungen in Nepal, nur dass hier ordentlich Stahl verbaut ist, da können wir getrost drüber trampeln.

 

Der Weg zieht sich hin, Roland ist schnell unterwegs, hat also Hunger oder will zeigen, was er drauf hat.

Laut eigenem Bekunden geht er einen Marathon in 5:45. Nicht schlecht! Wäre mir aber zu lange, da laufe ich lieber und kann noch warm duschen.

 

und vielleicht hätten wir doch nicht so weit gehen sollen heute!?

 

Das Lokal hielt auch nicht das, was Roland versprochen hatte, das war für uns eine typische „Touristenfalle“…. Der Burger kostete ca. 13€, eine Cola 3,50€!

 

Der Rückweg stimmte uns dann weiter auf den für Samstag gemeldeten Stark-Regen ein … und die Mücken stachen inzwischen auch durch die Sachen!

 

Abends noch etwas essen in unserer gemütlichen Hütte, etwas Rotwein und den Lauf und die Vorbereitung noch mal durchquatschen – wird schon werden!

Später duschen, dann zeitig schlafen.

  

Nikkaluokta – Freitag - Vorbereitung

 

Unruhiger Schlaf, permanente Regengeräusche auf den Dächern, Mückensummen in der Hütte…

Alles zusammen demoralisierend.

Jetzt muss ein gutes Frühstück her, sonst kippt das „Projekt“!

 

Natürlich sind wir zeitig munter, wie immer halt!

 

Aber Frühstück erst ab 8:00 Uhr! Wieso das denn? Das soll der Ausgangspunkt für eine Bergtour sein?

Deshalb, so erfahren wir von Roland dann beim Frühstück, ist der Start auch auf 9:00 Uhr angesetzt, ….und wir hatten schon gegrübelt!

 

Den heutigen Tag wollen wir ruhiger angehen! Kurze Ortsbesichtigung bei Regen, was sonst, dann etwas lesen und mittags sollen Bekannte von uns kommen, die bei dem Wetter auch Urlaub „hier oben“ machen, da sind wir also nicht allein mit der Planung und Durchführung in Sachen Regenwetter.

 

Der Besuch ist pünktlich und wir haben somit Ablenkung von unseren „Laufgedanken“, die mittlerweile natürlich immer mehr kreisen.

 

Nachher noch ein paar Kilometer spazieren - Mücken und Regen!

 

Für Abends dann hat Roland ein „Briefing“ angesetzt und wir lernen fast alle Mitstreiter kennen … einer kommt morgen früh noch dazu.

 

Stutzig macht uns, dass keiner ernstlich in Erwägung zieht, nicht zu laufen, obwohl inzwischen die „offizielle“ Regenmenge für morgen von 35mm auf 75mm erhöht wurde … und die Strecke war heute dann schon mehr als aufgeweicht.

 

Der Streckenverlauf ist einfach für uns, aber mit dem Zieleinlauf kommen wir nicht klar… und so richtig „erleuchtet“ werden wir auch nicht!

Hoffentlich ist nicht ausgerechnet der letzte Kilometer dann ein Problem!

Na, da mache ich mir doch Gedanken über den letzten Kilometer, also habe ich 104km gedanklich bereits abgehakt!?

 

Dann können wir ja beruhigt schlafen gehen?

Aber ruhig schlafen werden wir nicht, denn unsere Hütte wird arg von Regen- und Windböen geschüttelt, dass man am nächsten Morgen, wie immer, meint überhaupt nicht geschlafen zu haben.

 

Die Laufdaten

 

105km Gesamtstrecke,

Nikkaluokta – Kebnekaise-Bergstation - 19km,

Kebnekaise-Bergstation - Singi-Hütte - 15km

Singi-Hütte - Sälka-Hütte – 12,5km

Sälka-Hütte - Tjäkjapass – 14km

Tjäkjapass - Alesjaure-Hütte – 12,5km

Alesjaure-Hütte - Abisko – 32km

 

Nikkaluokta – Kebnekaise – 19km

 

Gestern Abend hatte Simone nochmal gegrübelt, ob man denn eventuell absagen sollte, aber …

 

nun sind wir nach einem Ultra-Frühstück gerüstet.

Die Klamotten werden verstaut, treffen im Haupthaus, keiner will in den Regen, der nun definitiv seit gestern Abend keine Pause mehr gemacht hat.

Irgendwie ist es mir eben immer wichtig trockene Füße zu haben, denn der Regenumhang, für den wir uns entschieden haben, hätte uns ja sonst, eben bis auf die Schuhe, trocken gehalten.

Die Pelerine und Gamaschen haben wir an, also Rucksackgewicht minimiert.

 

Startaufstellung, Startfoto, Startkommando.

 

Warum auch immer, wurden die ersten Meter des Kungsleden mit Rinden-Mulch ausgelegt, was heute allerdings eher eine Rinden-Suppe ist!

Danke dem Landschaftsplaner, da haben wir nach wenigen Metern nasse Füße, aber die Pfützen werden noch umgangen.

 

Simone kündigt gleich „Mehrkilometer“ an.

Wir hoffen für „weiter oben“ auf mehr Kies und Steine und weniger Schlamm!

 

Die meisten sind nun vor uns, aber bald haben wir den ersten eingeholt, der aber auch einen unglaublich großen Rucksack dabei hat und den auch noch ganz schlecht geschultert. Na ja, damit muss er zurechtkommen!

 

Dann folgt bald die erste „Erkenntnis“, dass die Brettersteige die besten Laufstrecken sind, während der Schlamm und die rutschigen Steine ein Laufen stellenweise unmöglich macht. 

 

Die zweite „Erkenntnis“ ist dann, dass es keine Mücken gibt heute! Ist es denen zu nass? Uns soll’s recht sein!

 

Es zieht sich, aber wir kommen in einen Rhythmus, der so etwa ein „achteinhalber Schnitt“ ist, was wir uns für die Gesamtstrecke ja vorgenommen hatten… und ich wäre krank, wenn ich nicht ständig die Endzeiten hochrechnen würde!

 

Die Hügellandschaft durch den Wald liegt mir nicht so. Alles rutschig! Ich will in die Höhe, will Weitsicht haben!

 

 

Und es bringt auch die dritte „Erkenntnis“, dass der Gummi den Regen auch nicht mag.

 

Jedenfalls halten Simones Gamaschen nicht an den Läuferbeinchen und mein Gummisenkel geben keine richtigen Halt mehr, da muss ich „nachspannen“, was ich aber bald aufgebe, dafür aber drei Mal einen Schuh im Schlamm stecken lasse!

 

Ich trete Simone wieder ihre Knöchel-Gamaschen ab, weil ihre Hohen ständig unten sind (Pfützenläuferbild) - Zeitverlust!

  

Bei den wenigen freien Blicken versuche ich immer die Läufer vor uns auszumachen, aber von Weitsicht kann keine Rede sein … und die anderen sind sicher schon weiter weg, als man sehen kann, was mich nicht beunruhigt, denn wir müssen nur für uns laufen und kennen deren Leistungsvermögen nicht!

  

Das Umlaufen der Pfützen haben wir inzwischen aufgegeben - die Schuhe sind sowieso durchnässt, die Füße kalt, aber mehr noch meine Finger!

Der Gegenwind bläst mir ständig die Ärmel des Regenumhanges auf, dass ich die permanent festhalten muss. Dadurch werden die Finger noch kälter, fangen irgendwann an auch noch runzlig zu werden, aber Schwimmhäute sind dann doch nicht gewachsen!

Bei Simone, dem Leichtgewicht, war der Wind eher bedenklich. Auch sie musste aufpassen nicht verweht zu werden.

 

Wo bleibt die erste Hütte?

Erste Unsicherheit im Wegverlauf – Karte raus, aber die muss Simone entfalten, meine Finger funktionieren dafür nicht mehr – nicht mehr weit!

  

Kebnekaise - Singi-Hütte - 15km (17!)

 

An der Kebnekaise-Fjällstation direkt ist der Wegverlauf auch nicht logisch, aber wir haben Sicht auf den weiter oben verlaufenden Weg, also querfeldein!

 

Dann folgt ein Pass zu einem Hochtal, die Bäume haben wir nun hinter uns gelassen.

Die freie Sicht wird weiter durch den Regen eingeschränkt, aber es ist auch nicht mehr wichtig zu wissen, wo die anderen sind.

Wir haben ab sofort nur noch mit dem Wind und dem Regen zu kämpfen … und es wird langsam kalt.

 

Der Weg ist stellenweise knöcheltief mit Wasser gefüllt, wir müssen über die ersten Gräben hüpfen … und irgendwann kommt er, der erste Bach, den man nicht mehr überspringen kann.

 

Wir suchen ein wenig oberhalb, dann unterhalb, … dann waten wir durch – Kälteschock!

 

Wenn das so weitergeht…!

 

und der Regen hört nicht auf, der Wind peitscht richtig, dass die Brücken über die größeren Bäche ein echtes Risiko werden, da sie hoch gebaut sind und stellenweise kein Geländer haben.

  

Inzwischen kommen uns erste Läufer von der Kebnekaise-Umrundung, die gerade heute auch stattfindet, entgegen. Alle haben keine Rucksäcke dabei, also muss es Verpflegungspunkte geben, denn es sollen ja auch 43km sein!?

 

Weiter! Wir haben mit uns zu tun!

 

und es wird noch schlimmer!

 

Immer mehr Bäche müssen wir durchwaten. Danach versuche ich immer sofort schnelle Schritte zu machen und bewege die Zehen im Schuh, dass diese mir nicht abfrieren, und das funktioniert einigermaßen!

 

Nach zehn, zwanzig Metern ist man wieder aus der Schmerzgrenze!

 

und irgendwann ist es soweit! Simone strauchelt und fällt in den Fluss, aber ich kann sie „packen“ und rausziehen, bevor es sie mitreißt – das war wirklich knapp!

 

Ab sofort gehen wir immer Hand-in-Hand durch die Wasserläufe … wie im richtigen Leben!

 

Über sechs Stunden haben wir hinter uns … und laut GPS-Uhr-Anzeige müssten wir nun fast an der Singi-Hütte sein!?

 

Verlaufen konnte man sich nicht, dann sind es die „Such-Umwege“ an den vielen Bächen, die am Ende zwei Kilometer mehr zusammen bringen werden, denn das summiert sich!

 

Zuviel Grübelei? Jedenfalls zieht es mir die Beine weg, als ich versuche mich zu orientieren – nichts passiert, nur die Hände voll Schlamm … und gleich noch etwas kälter.

 

Wieder ein kleiner Pass, und dann sehen wir die Hütten unten im Tal. Der Abstieg ist rutschig, aber es zieht uns unheimlich dahinunter.

 

Wir wollen nur noch in die Wärme, aber welche Hütte ist es nun?!!

 

Wir fragen, man schickt uns weiter. Nächste Hütte – die schicken uns zurück! Als ob wir nicht genug gelaufen wären! Also wieder zur ersten Hütte – richtig! Komisch ist das schon! Wollten die uns durchnässte Gestalten nicht in ihrer Hütte haben?

 

Regenumhang runter, Schuhe und Socken aus, rein in die Wärme!

 

Wir ziehen nun die Neopren-Socken an und erst mal trockene Unterwäsche.

 

Simone zittert am ganzen Körper!

 

Die Uhr zeigt wenig später inzwischen nun schon 16:00 Uhr, also knappe sieben Stunden für 36km gebraucht, da wären 20 Stunden drin, wenn’s nicht schlimmer wird … und der Pass?

 

Aber dann hören wir von der Tür her die Frage, ob „Läufer“ da wären… was wird das?

 

Ein junger Sportstyp kommt um die Ecke, stellt sich als Verantwortlicher der Hütte vor und berichtet, dass er von der Polizei unterrichtet (Satellitentelefon, denn ein normales funktioniert hier nicht!) wurde, dass zirka 10km weiter die nächste Brücke von den Wassermassen fortgerissen wurde, und dass ein Überqueren des Baches mittlerweile unmöglich sein dürfte … na, das sind Neuigkeiten!

 

Er empfiehlt ausdrücklich nicht weiter zu laufen, da das Risiko zu groß ist, zumal ja dann immer noch der Pass und weitere Unwägbarkeiten auf uns warten würden und wir hätten dann 45km retour vor uns!

 

Inzwischen tauchen auch zwei Mitläufer auf, die kurz vor uns eingetrudelt waren, etwas später der Typ mit dem großen Rucksack – wir beratschlagen, was wir tun sollen, keiner will weitergehen, alle meinen, dass die ersten Läufer demzufolge bald zurückkehren müssten; da könnten wir dann alle wieder zurück laufen …

 

Der Hüttenwirt erreicht Roland, aber der weiß nichts von den ersten Läufern … und das alles bringt uns nicht weiter, denn wir müssen zurück, bevor die Rückkehr auch unmöglich wird, denn es regnet unaufhörlich weiter und wir kühlen langsam immer mehr aus!

 

Wir essen etwas und beschließen dann zurückzulaufen, zumindest bis zur Kebnekaise-Fjällstation, dann weiter sehen, und von da kann man wieder telefonieren.

 

Das Dilemma aber ist nun mal, dass wir dann in Nikkaluokta keine Wechselsachen haben werden, und dass es spät in der Nacht sein wird, also alles verschlossen… es sei denn die ersten sechs mussten auch umkehren, verständigen Roland und der kommt von Abisko wieder nach Nikkaluokta gefahren … 

Das sind zu viele „wenn“!

 

Wir müssen für uns selbst planen und entscheiden, und das tun wir dann au

wir laufen zurück bis nach Nikkaluokta

  1. wir sparen uns ein Garnitur trockene Wäsche

  2. wir müssen deshalb die nassen Klamotten über die trockene Unterwäsche ziehen

  3. wir ziehen unsere Windjacken unter die Regenumhänge

  4. wir ziehen jetzt die Handschuhe an, die wir uns eigentlich für die Kälte am Pass aufgespart hatten

  5. Hubschrauber bleibt die letzte Option

 

Nur der Typ mit dem großen Rucksack bleibt dabei von hier aus mit dem Hubschrauber zu fliegen!

 

Soll er doch!

 

Singi-Hütte – Kebnekaise-Fjällstation 

 

Aufbruch! Kurz nach 17:00 Uhr. 

 

Die beiden anderen, Olle und Franklin, kommen mit, haben allerdings nichts zum Umziehen dabei!!??

 

und „stiefeln mörderisch“ los. Klar eigentlich, die müssen völlig unterkühlt sein!

 

Franklin, der Amerikaner läuft auch noch ohne Socken in Barfuß-Laufschuhen, was ich mir schmerztechnisch nun überhaupt nicht vorstellen kann!

 

Uns tun jedenfalls die Neopren-Socken gut. Man spürt die Kälte wirklich nur bei den längeren Fluss Überquerungen und die verschwindet dann auch schneller wieder – eine gute „Anschaffung“!

 

So sind wir auch schneller unterwegs, haben auch das Suchen nach geeigneteren Übergängen aufgegeben – anfassen und einfach durch!

 

Kaum sind wir ein paar Meter von der Hütte weg gelaufen, kommt wieder einer „von uns“.

 

Wir dachten der wäre vor uns gewesen! Oder er hat länger in der Kebnekaise-Fjällstation gesessen?

 

Erstaunlich ist, dass er seine Frau alleine gelassen hat und nun auch nicht weiß, wo sie ist, aber immerhin hofft, dass sie umgekehrt ist!

 

(Lauf)Partnerschaften gibt

Irgendwie pendeln wir uns wieder im Laufen ein.

 

Die beiden anderen lassen wir ihr Tempo laufen, wobei zuerst Franklin, der Amerikaner langsamer wird, dann der andere auch.

 

Beide erkennen auch den „logischen Weg“ nicht immer, denn der eigentliche Weg verschwindet stellenweise im Fluss und wichtiger ist immer die nächste größere Brücke zu erwischen, da ist auch nicht immer der kürzeste Weg der Best!

 

Simone hält sich tapfer, kein Murren!

 

Uns ist durch die zusätzliche Jacke auch wärmer 

 

Inzwischen gibt es überall richtige kleine Seen, die wir durchwaten müssen. Mit den anderen 

Socken wären mir die Zehen abgestorben, weil wir nun auch bedeutend langer waten müssen!

 

Wir meinen auch, dass hier morgen eventuell wirklich keiner mehr durchkommt, denn das Wasser steigt weiter.

 

Aber wir haben immerhin Rückenwind. Unglaublich, was das ausmacht! Franklin meinte, es hätte ihn quasi demoralisiert auf dem Hinweg. Da ist was dran. 

 

Die zwei Ausreißer haben wir fast ein, als ich erneut stürze, auf den Ellbogen, wie immer, aber wieder nichts passiert, Glück im Unglück!

 

Und dann laufen wir wieder zu viert, wobei die zwei anderen jetzt aber Mühe haben dranzubleiben.

 

Wir müssen aber das Tempo hochhalten, wollen nicht auskühlen – das ist kein Wettlauf, maximal gegen das Wetter!

 

Jeder der längere Strecken läuft, kennt das Gefühl, das sich manchmal einstellt, wenn man glaubt, dass die Strecke ein Gummiband ist und sich ständig ausdehnt, ja geradezu verlängert.

 

Wo bleibt die Bergstation?

 

Aber irgendwann erspähen wir den Funkmasten durch den Regenvorhang – noch zwei Kilometer!

 

Dann „laufen wir ein“.

 

Blick zur Uhr: 20:15 Uhr. Gut! Da waren wir auf dem Teilstück eine viertel Stunde schneller, aber es geht ja nun nicht mehr um die Endzeit, eher nicht zu unterkühlen!

 

Und deshalb dann aber rein in die Wärme! 

 

Der Vorraum ist voller Schuhe – am Boden verstreut, keine deutsche Ordnung, eher Chaos.

 

Ich suche mir eine Ecke zum Rucksackabstellen, denn wir müssen was essen.

 

Die zwei Mitstreiter haben nur Gels und Riegel dabei. Mit unseren Landjägern kann ich nur Olle, den Schweden begeistern, Franklin ist Vegetarier.

 

Wie wollten die die Strecke denn schaffen?

 

Simone fängt bald wieder an zu zittern. Sie bekommt mein letztes trockenes Wechsel-Shirt und ich „verordne“ die Mülltüte, die für die nasse Wäsche gedacht war, als „Unterzieher“ unter die Windjacke als zweiten Schutz. 

 

Olle „hat Netz“ und erreicht seine Frau - und macht uns zuerst Hoffnung, dass er Sie nach Nikkaluokta „delegieren“ kann, um uns abzuholen, aber nach einem weiteren Telefonat wird klar, dass die „Gute“ nur ihn abholt, weil sie gleich anschließend nach Hause fahren wollen …

 

Er hat immerhin Roland eine Nachricht auf die Box gequatscht, so dass wir noch kurz auf die Antwort warten wollen.

Plötzlich will sich Olle, der Schwede was zu essen kaufen!? Komisch! Gerade sagte er noch, dass wir sofort aufbrechen wollen (müssen)…

Als er aufsteht ahnen wir das Problem – der kann kaum noch gehen!

Jetzt will er noch weiter ausruhen, sagt er.

 

Nee! Wir müssen los! Franklin ist unentschlossen, hofft vielleicht doch auf eine Fahrt nach Abisko mit Olle … !?

Wir verabschieden uns, haben doch über eine Stunde geruht und der Regen lässt nicht nach ... !!

 

Kebnekaise-Fjällstation - Nikkaluokta

 

Rucksack, Regenumhang, rein in die nassen Schuhe, auf geht’s!

Inzwischen ist es 21:30.

 

und wir denken an alle anderen. Sind die ersten Läufer doch über den Fluss oder kommen die auch zurück?

Was wurde aus den Hubschrauberaspiranten?

Hoffentlich ist keiner verletzt 

Uns geht es erstaunlich gut, und wir hoffen, dass wir die großen Wasserdurchquerungen nun hinter uns haben, und dass wir in dreieinhalb Stunden in Nikkaluokta sind…

 

Bald haben wir den „Tunnelblick“, erste Wehwehchen stellen sich ein, aber es ist doch klar, dass bei der Extremsituation auch der Körper rebelliert.

Irgendwie haben wir beide die gleichen Schmerzstellen, und wen wundert‘s, an den Füssen!

 

Aber die müssen nun noch funktionieren!

 

Ich fotografiere nur noch einmal, als wir an die Schiffsanlegestelle kommen ... Da geht demnächst mal gar nichts!

  

Aber wir finden unseren Trott, gehen fast nur noch, weil die Füße durchhalten müssen und dabei kommt mir die Strecke wieder länger vor!

 

Das Wasser ist stellenweise schon wieder unter die Höchststände zurückgegangen, aber bedeutend höher als heute am Morgen, d.h. uhrzeitlich nun schon gestern Morgen, aber das verschiebt sich eben in der Empfindung, weil es ja überhaupt nicht dunkel wird, dass man das „Tag-Gefühl“ behält, obwohl das Körpergefühl eher meint, wir seien schon tagelang unterwegs …

Bald erreichen wir unser Ausflugsziel vom Donnerstag … Donnerstag? Das muss doch ewig länger her sein!

Also noch knapp eine Stunde ... und dann?

 

Werden unsere Sachen da sein?

Wenn nicht, kommen wir irgendwo unter?

Sind die Klamotten und Schuhe im Rucksack wenigstens noch trocken?

Sind unsere Bekannten noch da, dass wir uns Geld für die Busfahrt leihen können, und dass wir telefonieren könnten, denn die „hatten Netz“ …?

 

Fragen über Fragen und Hoffnungen!

So plappernd erreichen wir dann auch Nikkaluokta – 1:15Uhr.

 

Wir suchen den Parkplatz ab – nichts!

Von Roland keine Spur! Auch wurde keine Nachricht hinterlassen, was ja eine Idee gewesen wäre, denn die hätten diese ja innen an die Eingangstür pappen können…

 

Der Mercedes von dem Pärchen steht auch nirgends. Wo werden die beiden nun sein?

 

Ein Auto steht abfahrbereit an der Seite, das sind die, die Olle, den einen Schweden abholen wollen, aber wir können denen nur die Antwort geben, dass der in der Bergstation noch warten wollte.

Von einer vermeintlichen Schwäche sagen wir mal lieber nichts!

 

Alles verschlossen, aber die Küche ist offen, da wären wir wenigsten wind- und regengeschützt!

 

Aber Simone meint, dass sie in einer der größeren Hütten klopfen will, die haben doch Platz …! 

 

und es hat funktioniert!

 

Zwei nette Mädchen lassen uns rein und so wir haben sogar zwei Betten für uns!

 

Aber diese können uns dann zuerst mal gar nicht erwärmen.

 

Wir sind wie erstarrt. Da sind die Körperfunktionen ganz schön durcheinandergekommen.

  

Da Schlaf ist dann auch eher eine Art Ohnmacht, dass ich am Morgen sogar schweißgebadet aufwache!

 

Nikkaluokta – Sonntag – Der Tag danach

  

Wir haben nur bis 6:00 Uhr geschlafen, weil ich unruhig war, dass die anderen oder Roland inzwischen eingetroffen sind.

 

Wenigstens die Windjacke ist trocken geworden, dass wir nicht komplett in Unterwäsche rumlaufen müssen.

 

Wir schleichen uns hinaus, wollen die anderen nicht wecken, da gehen wir später Dank sagen!!

 

Draußen das gleiche Bild, alles verschlossen, keine Veränderungen zu nachts. „Kein Netz“!

 

Wir machen uns notdürftig „frisch“ und pilgern mal zu unseren Freunden, die hoffentlich noch da sind. Wenn ja, werden wir sie hoffentlich nicht wecken müssen, aber wir sehen uns mal als „Notfall“!

 

und sie sind da!

 

Das Auto steht noch vor der Hütte, die sie kurzfristig am Freitag, aufgrund der Wetterlage, gebucht hatten.

 

Vorsichtiges klopfen … Trippelschritte … geweckt!

 

Dann müssen wir erst mal alles erzählen und das geht gut beim Frühstück, das uns serviert wird. 

Vorher erreichen wir Roland.

 

Erst einer ist im Ziel … und er hat niemanden der unsere Sachen fahren könnte … sonst weiß er nichts … ist eher beunruhigt.

 

Nach dem Frühstück telefonieren wir wieder mit Roland. Die nächsten beiden Läufer sind da … er will weiter warten, sieht keine andere Chance…

 

Kurz darauf ruft er wieder an und vermeldet den nächsten im Ziel und wir sollen mal nach Franklin, dem Amerikaner sehen, der müsste in der Station sein …

 

Ich mach mich „auf die Socken“ – vorsichtiges gehen! Da kann ich gleich an der Hütte vorbeigehen und Danke sagen.

  

Die Hütte ist zugeschlossen. Na ja, ich glaube, dass man uns die Dankbarkeit schon angesehen hat in der Nacht, und man muss nicht immer große Worte machen!

 

Franklin sitzt entspannt im Leseraum der Station und hat Roland gerade mit seinem Handy erreicht.

 

Roland will auf alle Fälle unsere Sachen vorbeibringen, sagt er, und er will da warten, aber wir zwei „Ausländer“ mit unseren schwedisch und englisch abwechselnd „verstehen“ uns nicht hundertprozentig, meine ich jedenfalls.

 

 

Inzwischen „wurde beschlossen“, dass unsere Freunde zurückfahren und uns in Kiruna abladen - Franklin kann auch mit.

 

Wir gehen mal alle in die Station. Franklin ist begeistert und Roland am Telefon erzählt, dass die letzten zwei aufgetaucht sind – somit alle irgendwie wieder „registriert“ sind.

 

Also sechs Läufer sind „durchgekommen“, vier von der Singi-Hütte zurück gelaufen, drei mit dem Hubschrauber ausgeflogen – Hauptsache keinem ist was passiert!!

 

Roland bringt unsere Sachen nach Kiruna, dann fügt sich alles wieder zusammen.

 

Die Fahrt dahin geht schnell und reibungslos. Verabschiedung. Warteraum.

  

Roland ist pünktlich und somit bleibt sogar die Chance für uns einen Zug eher abzufahren, wenn der nicht überfüllt ist – aber das geht erst mal gut, d.h. zumindest erst mal bis Boden kommen wir.

 

 

Auch in Boden kommen wir in den Zug und werden somit knapp sechs Stunden eher in Söderhamn, also auch in Bollnäs später, ankommen. 

Heute treffen allerdings auch die Befürchtungen von vor der Fahrt ein – der Zug ist „randvoll“, aber wir kommen mit Sitz- und Liegeplatz wieder nach Hause!

 

Die Nachwehen 

Das Training dient doch in erster Linie der Vorbereitung, dass man schmerz- und verletzungsfrei durchkommt, wobei die Nichtläufer schon meinen werden, dass dort bereits schon die Sehnsucht nach Schmerzen der Zweck wäre!?

  

Wir können nun nur feststellen, dass wir gut trainiert waren.

 

Was gewesen wäre, wenn … oder welche Zeit am Ende gestanden hätte, ist dann auch gar nicht mehr wichtig, weil wir nur selbst unsere Leistung einschätzen können.

 

Wir waren die 72km in sechzehn und einer viertel Stunde unterwegs, wobei da gute zwei und eine viertel Stunde Pause enthalten sind. Und dabei haben wir auf der Hinstrecke 700 HM und zurück auch ganze 300 HM abgespult.

  

Natürlich gibt es dann Spontanreaktionen zu dem Vorgefallenen, man diskutiert, was man anders gemacht hätte, als Organisator, usw.

 

Ich persönlich hätte den Lauf einfach anders ausgeführt, aufgrund der Wetterunwägbarkeiten, hätte den Lauf als Pendelstrecke gestaltet, so dass jeder, egal, ob als Finisher, oder wenn er eher umgekehrt wäre, dann im Ziel seine Wechselsachen vorgefunden hätte.

  

Die Wetterlage haben alle gewusst, aber eben zusammen mit der Strecke nicht 100%ig einschätzen können, weshalb ich keinem Starter die Verantwortung abnehme!

 

Jeder ist aus freien Willen gestartet und ich hoffe keiner aus Abenteuerlust!

 

Schlecht für alle war eben nur die tragische Wettersituation, die uns so oder so den Urlaub verdorben hätte.

 

Neue Laufpläne wurden und werden wir gefragt?

 

Antwort am Tag danach: keine oder den Lauf kann man ja auch selber organisieren

 

Antwort am zweiten Tag: warum nicht doch mal was Größeres wieder, oder eben besser durchorganisiert

 

Antwort am dritten Tag: eigentlich kann man den Lauf ruhig noch mal machen…. warum nicht!?

 

Walter

 

Link des Veranstalters:

 

http://www.swedishalpineultra.se/news_1.html

 

Johan Tornbergs intervjuv i Expressen 22 augusti,

"Blev en kamp för överlevnad"

 

 

 

 

 

 

 

 
Foto: Ulf Ryd Foto: Ulf Ryd

Tornberg: "Blev en kamp för överlevnad"

 

Tre Kronorhjälten och hockeyexperten Johan Tornberg, 39, gav sig ut på ett över tio mil långt ultramaraton från Nikkaluokta till Abisko.

Naturupplevelsen förvandlades till en 22 timmar lång mardröm på grund av spöregn, snösmältning och bortsköljda broar.

– Utmaning hade det varit även om det inte varit dåligt väder. Nu blev det nästan en kamp för överlevnad, säger Tornberg till HockeyExpresesen.se.

Tre Kronors guldskytt från VM 1998, Johan Tornberg, kommer att synas som expert i Viasat Hockey och SPORT-Expressen när allsvenskan drar i gång i september.

Han är en flitig löpare som gärna utmanar sig själv. Och den 14 juli klockan nio på morgonen gav han sig ut med kompisen Hans Pettersson från Pajala på ett drygt tio mil långt ultramaraton längs Kungsleden.

"Låg som plockepinn"

Tornberg var väl förberedd för strapatsen efter att ha sprungit i de schweiziska bergen.

Men utrustad med en 5-kilosryggsäck fylld med proviant och klädd i löparutrustning var han inte garderad mot det kraftiga oväder som mötte dem.

Det blev spöregn, fem graders värme och en isande nordanvind i Kebnekaisemassivet.

– Allt regnande tinade snön vilket ledde till extremt högt vattenflöde i alla jokkar. En klass 1-varning utfärdades så alla vandrare beordrades att hålla sig inne. Broar hade sköljts bort och vandringsleder låg som plockepinn, säger Tornberg.

 

Drabbad av hypotermi

Han och vännen hann förbi det stopp som drogs längs Kungsleden och fick sju av 13 deltagare i årets ultramaraton att avbryta tävlingen.

Tornberg kämpade sig i genom extrema förhållanden under tolv timmar.

– Jokkarna var översvämmade så vi fick hålla i varandra för att ta oss över. De var från fem till tjugo meter breda och vi hade vatten nästan upp till midjan.

– Det var starka strömmar och fyragradigt vatten. Det var direkt farligt att ta sig över. Men vi höll i varandra.

Utan några livsnödvändiga pauser i värmestugor hade äventyret kunnat sluta väldigt illa. Det kalla vattnet bedövade fötter och lår. Hans Pettersson drabbades av hypotermi på grund av nedkylningen och fick väldig frossa.

– Ingen av oss pratade om att vända eller stanna. Det var nästan lite läskigt att vi hade den inställningen, men så var det. Vi hade en bil stående i Abisko och var tvungna att ta oss dit. Ungefär så.

 

Kamp för överlevnad

Ibland kunde de springa, ibland bara gå på hala blöta stenar. Händer och fötter svullnade.

– Fötterna var ganska trasiga i en månad och jag har inte kunnat röra på mig. Det blir sviter för kroppen.

Nu, en dryg månad efter det 22 timmar och elva minuter långa loppet, har Johan Tornberg återhämtat sig bra och börjat springa lite lätt.

– Skulle jag ställas inför det igen så skulle jag nog tänka mig för två gånger, säger han.

– Det är svårt att återskapa berättelsen efteråt för jag har bara vaga minnen och bilder i huvudet. Jag hade mer en kamp i huvudet om att ta mig framåt. Det var ingen jätteglädje utan bestämdhet.

– Utmaning hade det varit även om det inte varit dåligt väder. Nu blev det nästan en kamp för överlevnad.