Berättelser från deltagarna av Swedish Alpine Ultra 2021

Lukas och Oskars berättelser

Vi startade i drygt 30 graders hetta från Nikkaluokta vid 11:45 4 Juli. Allt kändes väldigt bra hela vägen upp till Kebnekajse fjällstation och vidare nästan hela vägen till Singi. När vi höll på att komma fram till Singi slog värmen till ordentligt. Vi drack och drack och drack men ändå kissade jag första gången efter 80km. Jag måste med hela sträckan inräknat druckit minst 20 liter vatten.

När vi kom fram till Singi sa de att en tjej hade stukat/brutit foten 3km fram på stigen. I och med att de inte var i direkt livsfara var de själva tvungna att larma, alltså var någon i hennes sällskap tvungen att ta sig till stugan och ringa fjällräddningen. När vi kom fram till henne låg hon avslappnat vid en bäck och verkade vid gott mod. Hennes kille hade redan lämnat för att ringa så vi behövde ingenting göra. Efter detta insåg vi på riktigt att värmen började ta ut sin rätt. Vi bestämde oss för att mer eller mindre gå hela vägen förbi Sälkastugorna upp till Tjäktjapasset för att kunna återhämta oss lite och få tillbaka kraften.

På vägen upp tog vi även ett iskallt dopp i en jokk. Vårt beslut att ta det lugnt upp till Tjäktjapasset känns som avgörande för att resten gick så bra som det gjorde. Efter Tjäktjapasset sprang vi nästan hela sträckan ner förbi Tjäktjastugorna till Allesjaurestugorna. Väl där hade vi ca: 33km kvar. Dem blev otroligt långa. Kraften började ta slut, vi hade inte räknat med att vara ute riktigt så länge så vi fick börja ransonera lite i energiintaget och det gick väldigt långsamt.

Solen hade varit uppe mer eller mindre hela natten och bara gett lite skugga på några ställen men nu började den liksom gå upp mer igen och ljuset och omgivningarna var väldigt vackra. Tyvärr hjälpte det föga för våra trötta kroppar. När vi kom ner till Abiskojaurestugorna började jag må illa så vi tog några kortare stopp för att få i oss den sista energin vi hade kvar.

Sista 5 km kändes som att gå på ett rullband där marken flyttades bakåt och vi inte kom någon vart alls. Till slut kom vi fram, då var klockan strax innan 06:00 5juli. Vi fick ett rum på vandrarhemmet. Vi tog båda varsin dusch men nu mådde ingen av oss speciellt bra. Lukas fick frossa i duschen och jag började må illa igen. Det slutade med att vi landade i sängen i fosterställning och fick ställa oss upp och lägga ut lakanet för att snabbt lägga oss igen, samla kraft och få till kuddvaret för att snabbt lägga sig igen. Vi slumrade några timmar fram till strax innan 10:00 då vi pallrade oss till frukosten. Sen vilade vi en stund till innan utcheckning och gång mot tåget som gick 12:11.

Nu är vi på tåget och har fått lite middag och allt känns väldigt mycket bättre.
Slutsats: 108km är jättelångt!

Maria Wahlunds berättelse

1 JULI KL. 19:51

Jag har packat ryggsäcken och lagt fram kläder mm, så nu gäller det att försöka sova i några timmar. Jag känner mig nervös för vad jag har gett mig in på, men min familj åker bil till Nikkaluokta och möter upp mig där, så har jag problem så går det att hoppa av där. Det ska bli intressant att se om jag klarar det och hur kroppen och huvudet fungerar under så lång aktivitet. Jag får se om jag lägger mig och sover en stund efter vägen eller om jag kan hålla mig vaken. Det är bra att det ska bli bra väder då det går att sova ute.

1 JULI KL. 21:21

Vi får hoppas att det går att köra tävlingen som vanligt nästa år för det är tråkigt att inte få träffa dig och alla andra som ska springa. Det är en stor del av SAU att få träffas och äta tillsammans innan och efter loppet.

3 JULI KL. 11:36

Jag avbröt loppet i Nikkaluokta. Jag kände att varken huvud eller kropp skulle klara hela vägen tillbaka. Det var i alla fall roligt att få spring loppet ät fel håll och nu efter dusch och lite vila så känns det bättre.

4 JULI KL 11:50

Jag var ute i 25 timmar och 45 min. Det var varmt på dagen, men det fläktade lite. Det var massor med myggor i björkskogen, så när jag gick på slutet var de jobbiga. Jag hade med mygghuva och mygg servetter som tur var, men det gick inte att stanna. Det var en del mygg högre upp, men så länge jag rörde på mig gick det bra.

4 JULI KL. 22:54.

Nu är vi på väg söderut igen, men det här varit ca 30 grader efter vägen. Vi åker inlandsvägen. Jag är tveksam till att springa nästa år, men min familj vill gärna åka tillbaka och heja, så vi får se när det dags för anmälan. Värdparet i Sälka stugan hade bra koll på SAU och väntade på att få se alla löpare som skulle springa i juli.

JOAR PALMS berättelse

Vacker natur, vackert väder, ovackert genomförande ?

Gårdagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det var varmt som om Satan själv styrde reglagen. Men genom att stanna till vid varenda jokk och fylla kallt vatten i, och på, kroppen klarade jag att hålla värmen stången ?￰ﾟﾏﾻ

Det var inte heller de beryktade myggen som gjorde mitt lopp outhärdligt (även om de gjorde vad de kunde)...

Värre var det med min vänsterfot och ben som tydligen bestämt sig för att lägga svårighetsribban högt...

Här nedan kommer några av alla mina ursäkter för att tänkta 12-14 timmar blev någonting helt annat...

Jag började få ont i vänsterfoten efter några kilometer. Från Keb var det illa, efter Singi gick det inte längre att springa mer än korta sessioner på några hundra meter. Blandade således att halta och ”springa” därifrån till Abisko... Jag jobbade med humöret. Tittade mig omkring och njöt. Var tacksam för att just jag har möjlighet att vara på en så magiskt plats. Att jag har världens bästa familj som stöttar och att jag ”snart” skulle vara en erfarenhet rikare. Men i och med att det kändes som om någon slog in ett spett under foten och genom benet varje gång jag klev ner med vänsterfoten så blev det mig tillslut övermäktigt att vara glad ?￰ﾟﾏﾻ‍♂️

Jag blev mig själv istället. Arg och vresig. Skrek ibland av smärta, ibland kom det bara okvädesord. Många av de lämpar sig inte här, men av någon anledning så låg ordet bajskorv hela tiden nära. Ibland i kombination med några av de där ”värre” orden. Ju längre tid det gick desto mer synd tyckte jag om mig själv. Ovärdigt... men kanske mänskligt någonstans ?

I och med att jag inte kunde springa fick jag försöka göra något annat av det. Jag hade ju rätt gott om tid att slå ihjäl. Kunde jag få till någon bra specifik träning av det hela? Förutom att träna på smärttålighet, fula ord och att halta alltså...

Men vad kan man träna om man inte kan springa? Jo, man kan träna sin metabolism och fettförbränning. Slutade inta energi halvvägs till Alesjaure. Kan meddela att jag gick tvärt om.

Jonas Brännmyrs berättelse

Racerapport: Swedish alpine ultra 2021

Åh, vad ledsen man kan bli när det inte alls går som man tänkt sig. Swedish alpine ultra är allt jag önskar av en löptävling. Trevlig längd (106 kilometer), fantastisk fjällterräng (start i Nikkaluokta, mål i Abisko) och enorma vyer (jag fick även denna gång gåshud när jag sprang in i Ladtjovagge på vägen mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna – tänk att man får tävla på en så vacker plats!). Första gången jag hörde talas om loppet (hur kunde jag ha missat det tidigare?!) var 2018, och 2019 fick jag plats och sprang rakt in i väggen efter en tredjedel av loppet. Efter att ha blivit inställt i fjol (nå, det arrangerades en hemma-variant där jag sprang på Munkastigen och händelsevis fick en silvermedalj med posten) anordnades tävlingen i år med valfri starttid under hela juli – men på den riktiga banan.
Det hela gjorde logistiken mycket knepig, eftersom det är drygt 16 mil bilvägen från start till mål, men göteborgaren Nils Janhäll, som skulle springa samma dag, och hans familj räddade mig från en mycket krånglig dubbel bussresa (jag lämnade all min packning utom den lätta löparryggan på vandrarhemmet i Abisko och liftade med dem), och för det är jag dem evigt tacksamma. Trots värme och mygg var Nils, som gjorde tävlingen som en 50-årspresent till sig själv, bara minuter från sin tidigare bästatid i loppet från 2018, strongt!
Arrangemanget gjorde att jag kom till Nikkaluokta på tisdagseftermiddagen, och även om det smartaste kanske hade varit att vänta ut värmen (27 grader och stekande sol, ingen vind) så var jag så rastlös att jag gav mig iväg redan vid 15.
Eftersom jag sprang i väggen senast visste jag att det fanns en hel del tid att göra på de 13.24 jag då gick i mål på. Att gå under 13 timmar kändes fullt rimligt, även om min enda riktiga målsättning var att disponera bättre och ha en trevlig dag på fjället.
Jag var fem minuter långsammare de 18 kilometerna till Kebnekaises fjällstation den här gången, men framför allt mycket fräschare. Då låg jag och pushade i över 80 procent av maxpuls, nu flöt jag fram runt 70. Jag höll nere ansträningsnivån och farten till Singi och Sälka och upp mot Tjätkjapasset. Käkade enligt plan, drack kopiösa mängder vatten och sportdryck och doppade buffen i vartenda vattendrag. Kände mig stark. Sedan kom jag över passet, som är Kungsledens högsta punkt, som markerar halvvägs i den här tävlingen och som dessutom innebär att typ 90 procent av de relativt få höjdmeterna (cirka 1 500) är avklarade. Precis på andra sidan trampade jag igenom ett snöfält och slog i knäet, men det blev bara ett ytligt sår. Betydligt värre var att det inte alls kändes bra när jag nu släppte lös benen för nedförslöpningen. Det var det här jag hade sparat mig för, det var här jag skulle vara mycket starkare än förra gången. Det var här jag skulle grundlägga målgången under 13 timmar. Det kändes … plötsligt skit. Det var jättetungt att driva framåt. Ner mot vackra, vackra Alesjaure – med sitt turkosa vatten som var spegelblankt i midnattsolsstrimmorna som hittade fram mellan bergsmassiven (jag passerade där just vid midnatt, faktiskt; även om midnatt med sommartid väl strikt sett är vid 1.00 i Sverige eller 0.50 just i Alesjaure) – fick jag gå i minsta motlut (vilket jag gjort från start för att inte bränna för mycket krut på första halvan, men nu hade jag tänkt börja springa på riktigt, vilket inte gick. Och efter Alesjaurestugan tog det tvärnit.
De 20 kilometerna ned till Abiskojaurestugan tog 3.15, och det bjöds inte på många löpsteg där, kan jag säga. Hade jag kunnat hålla hyfsat normalt tempo hade jag vid Alesjaure fortfarande förutsättningar för att nå tiden från 2019, men nu gällde det att räddas vad som räddas kunde (dessutom höll jag på att förgås av myggen). Jag visste att den hittills bästa inlämnade tiden var 14.49, och jag räknade ut att jag skulle kunna klara det om jag förmådde mig att snitta kilometrarna ned till Abisko turiststation på åtta minuter. Det blev ett plågsamt skådespel i morgontimmarna (det var otroligt vackert när solen steg allt högre mitt framför mina ögon och speglade sig i Abiskojaure) där ena halvan av hjärnan försökte driva på mot Tomas Larssons 14.49 och andra halvan försökte få mig att börja gå. Det var inte skönt. Benen, som inte varit största problemet, började protestera, men jag mosade på så gott det nu gick och fick trots allt ett lyckorus i kroppen när jag såg tågbron över kanjonen och insåg att det bara var några hundra meter till målet vid STF.
Det blev inte alls den där fina dagen på fjället som jag hoppats så mycket på, inte alls. Eller, det var ju en jättefin dag på fjället. En av de finaste jag haft, vädermässigt, vymässigt, i att få springa genom svensk fjällvärlds vidunderlighet i midnattssol. Men kroppen, den var inte alls vad jag hoppats på. Jag skulle ju gå ned mot 13 timmar utan att det skulle kosta särskilt mycket, hade jag föreställt mig. Att det blev 13.24 senast berodde på dålig disponering och usel energiplan, två saker som jag hade rättat till. Men det är något skit med kroppen. Jag har känt det i träning senaste tiden, jag fick ett rejält kvitto på det i The Hill marathons förra helgen. Känslan är ungefär som när jag hade blodbrist för några år sedan. Jag lär gå iväg och få kollat om jag drabbats av samma sak igen, trots att jag äter min järntablett varje kväll. Det är tröttsamt.
På ett sätt kände jag mig klar med det här när jag gick i mål. Det är så tråkigt när det inte går som man vill. På ett annat plan vill jag naturligtvis komma tillbaka och springa det finaste lopp jag vet (sedan Sweden skyrace lade ned) och springa tävlingen lätt och ledigt och skönt hela vägen.
Vad det bleka resultatet på 14.39 räcker till vet vi först när juli månad är över, men jag toppar i varje fall listan över de fem som hittills fullföljt. 2019 hade det räckt till en elfteplats av 48 startande.
Kolla in min instagram för lite filmklipp från loppet (ja, vet ni – för första, och förmodligen sista, gången använde jag mobilen under en löpartävlingen).

Anneli Lindbergs berättelse

SAU 2021, my story!
Lördag morgon, vaknar av att det regnar! Jaha bara o gilla läget. Äter en rejäl frukost
och packar ner det sista i ryggsäcken och fixar dricka. Nästan uppehåll skönt, det
blåser rätt bra men tänker inte så mycket på det i början. Joggar iväg och känner redan
från första steget att kroppen inte riktigt är med mig, äh den kommer nog igång snart
hoppas jag. Halvvägs till Kebnekaisestugorna börjar det regna på rejält och vinden tar i
allt mer. Frukosten har nu samlat ihop sig som en klump i magen och hoppar runt inte
super skönt.
Framme vid Kebnekaisestugan tar jag en kort dricka paus o äter lite grann sen raskt
iväg igen. Nu är det knappt duggregn men vinden är rakt emot mig och det tar rejält på
krafterna, kommer fram till en fors o funderar på hur jag ska komma över tittar åt
höger och kanske 100 m upp är en bro jag har alltså råkat springa lite fel, upp igen och
över. Kämpar på i motvinden och det regnar skurar lite då och då.
Kommer fram till Singi stugan och det är helt makalöst vad det blåser, det finns ingen
vid stugan förutom en vandrare som undrar om jag är stugvärd. Nej dom är visst ute på
dagstur! Tar en kort paus får i mig lite och drar vidare i motvinden. Klättar runt på en
hel massa sten och det börjar göra rejält ont under fötterna, eftersom man även
passerar iskalla forsar (försökte räkna alla man passerade men tappade helt bort mig)
så blir det väldigt blött o kallt tur att det värms upp fort när man rör sig.
Framme vid Sälka äntligen, träffar en super trevlig stugvärd! Inser nu att min kropp
inte kommer att samarbeta över huvud taget och får lägga om taktiken för att klara
detta så högt efterlängtade äventyr. För till Abisko ska jag bara, kommer inte ge upp,
vägrar! Så efter lite mer ätande och drickande så drar jag vidare mot Tjäkta.
Träffar på lite vandrare en del helt tysta, några som är superpratsugna! Trevligt! När
jag passerat ett antal stenrösen, forsar med sten, balanserat runt på sten så kommer
jag äntligen upp till Tjäktapasset. En fantastisk känsla och otroliga vyer. Tar mig ner
genom snö på andra sidan bara de liksom, snö mitt i sommaren! Nu börjar krafterna
tryta rejält försöker äta o dricka längs vägen ändå men det går så där när magen inte
vill ha nåt. Passerar Tjäktja stugan utan att gå in, känner att jag inte vågar stanna till
för att kanske få svårt att komma igång igen.
Vägen till Alesjoure stugan känns väldigt lång inga vandrare på väldigt länge=dom sover i
sina tält, nu har det kommit än mer krämpor pga att fötterna har tagit så mycket stryk.
Väl framme stannar jag bara kort stund försöker hitta ny kraft och ork att mig till
Abisko. Den sträckan blir en kamp.
Från Alesjoure till Abisko känns som evighetslång. Försöker se och fokusera på allt det
vackra jag har runt mig och tänka på vilken lyx jag har som får ta mig fram just här och
har hela området för mig själv, det är jag och naturen! Nu märker jag (som först) också
att vinden lugnat av och är dessutom i ryggen tyvärr hjälper det inte mig med
farthållningen eftersom krafterna är slut. Väl framme i Abisko tas jag emot av min man

som oroligt väntat på mig! Jag står stilla tycker jag men nej jag skakar, inte för att jag
fryser för nu lyser solen så fint, utan av trötthet och LYCKA! JAG gjorde det jag
klarade det!!
//Anneli